Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Anna-Lena Laurén | Frihetens pris är okänt – om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan

Anna-Lena Laurén skriver om vad som hänt med demokratin i tre ganska okända länder i öst. En alldeles utmärkt bok, anser Kajsa Öberg Lindsten.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Anna-Lena Laurén

Frihetens pris är okänt – om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan

Schildts & Söderströms / Atlantis

Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I sin nya bok, Frihetens pris är okänt, beskriver hon det tidiga 2000-talets demokratiska revolutioner i de forna Sovjetrepublikerna Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Och vad som hänt med demokratiutvecklingen och livet där under de följande tio åren.

Det handlar om förhoppningar och bakslag. Om en slirig, långsam väg mot något som kanske så småningom kan bli en fungerande demokrati – en väg kantad av besvikelser och bakslag, korruption, åsiktsförtryck, krig och övergrepp mot etniska och kulturella minoriteter.

Författaren tar tempen på tre mycket olika samhällen: det snabbmoderniserade Georgien, där korruptionen minskat trots att klantänkande, auktoritärt ledarskap och åsiktsförtryck lever kvar. Det stora, disparata Ukraina, som binds samman av en ny nationell stolthet trots alla politiska skandaler. Och till slut det lilla fattiga Kirgizistan, som med sina öppenhjärtiga demokratiförespråkare och sin relativa yttrandefrihet skiljer sig från omgivande diktaturstater, men inte lyckades avvärja blodbadet på den uzbekiska minoriteten.

I Anna-Lena Lauréns sällskap får vi besöka ukrainska gruvarbetare, georgiska bergsbor och en familj som överlevde massakern i Kirgizistan.

Efter dessa intressanta inblickar i okända världar konstaterar författaren att också en erfaren och väl påläst intervjuare riskerar att missförstå dem hon pratar med. För vad är det egentligen för rädslor och förhoppningar som styr de svar hon får? Och hur kan hon vara säker på att den hon pratar med verkligen har förstått hennes frågor?

Hon går till storms mot föreställningen att journalister som åker iväg för att undersöka, avslöja och rapportera skulle kunna berömma sig av att därmed ”göra skillnad” för dem de rapporterar om. Kanske måste man nöja sig med att i bästa fall inte skada dem.

Hon är sträng mot sig själv. Men också mot den naiva tron att demokrati är något som hastigt och lustigt kan införas, som en trevlig importvara, eller genom en hjälpinsats utifrån.

Ansvarslös optimism, egenintressen, bristande uthållighet och självgod tillit till den egna förmågan att skilja mellan hjältar och skurkar bidrar inte till demokratiutvecklingen. Varken i öst eller i väst.

Anna-Lena Laurén har skrivit en alldeles utmärkt bok. Inte bara för den som vill inhämta nya kunskaper om tre ganska okända länder i öst, utan också för den som vill rannsaka sig själv och sina uppfattningar om demokrati.