Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Anna Kågström (text) och Susanne Walström (foto) | Tillbaka i stallet

Anna Kågström (text) och Susanne Walström (foto) | Tillbaka i stallet

Funderar du på att ta upp ridningen igen? Då får du handfasta råd i Anna Kågströms och Susanne Walström bok Tillbaka i stallet. Hanna Jedvik uppskattar den berikande skildringen av ridglädje i ord och bild.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Anna Kågström (text) och Susanne Walström (foto)

Tillbaka i stallet

Bonnier Fakta

”Jag går till stallet i stället.” Så löd en gammal signaturmelodi till ett barn- och ungdomsprogram om ridning på 1980-talet. Den brukade mina klasskamrater av hankön sjunga högt för mig och mina kompisar om vi kom för sent till någon seg eftermiddagslektion. Hånfullt, om än hjärtligt, ekade deras röster i NO-salen.  

Att ägna sig åt ridning sju dagar i veckan stod inte högt i kurs bland hockeystaden Karlstads högstadieungdomar. Det gjorde vi ändå och väl i stallet slapp vi skolvärldens stenhårda hierarki, krav på utseende och på att vara lagom tjejiga.

I stallet fick vi lov att bara vara. Där lossade vi hela lastbilar med höbalar, målade om stallbyggnaden och skjutsade blytunga skottkärror uppför branta hala spångar. Däremot fanns där helt andra hierarkier och andra mer eller mindre uttalade krav på att ha ridbyxor av lyxigaste märket eller på att kunna stoltsera med ett par välputsade ridstövlar i äkta läder.

Men framför allt så red vi. Vi red i regn, blåst och isande kyla som fick knäna att frysa fast i ett låst läge under skogsrundan. Vi red på tävling och träning, på tidiga helgmorgnar och vi red varje dag hela sommarlovet, kanske stannade vi rent av hemma från semestern för att ta hand om våra djur. För ridning är ansvar. Mycket ansvar.

Av mig och mina hästsystrar fortsatte bara någon enstaka upp i vuxen ålder. För oss andra tog annat vid, ofta med en ständig längtan tillbaka till hästryggen.

Anna Kågströms och Susanne Walströms bok Tillbaka i stallet vänder sig just till alla oss som växte upp som ryttare och nu funderar på att ta upp ridningen igen. Vad ska man tänka på? Hur hittar jag rätt ridskola, privatstall eller foderhäst?

Boken går även igenom de teoretiska grunderna för dressyr och hoppning, men gör också djupdykningar i Natural Horsemanship, westernridning och om hur man ser på hästhållning i dag. Synen på hästar, lydnad och kommunikation har ändrats avsevärt sedan ridskolorna styrdes av yrkesmilitärer och kommunerna höll sig med ridskolehästar ifall kriget skulle komma.

Anna Kågström låter experter inom ridningens olika discipliner komma till tals och med sig får läsaren handfasta tips och råd om både ridning och hästhållning. Dessutom har hon gjort en rad intervjuer med återvändare som utifrån sina personliga erfarenheter berättar om vägen tillbaka till ridningen och vilken roll hästarna och stallet spelar i deras liv i dag.

Känslan av frizon och avkoppling blir tydlig även för de vuxna ryttarna.

Jag inspireras av deras ridglädje och läser njutningsfullt om skänkelvinkningar, halvhalter och galoppfattningar. Jag känner i hela min varelse hur det känns att få till en perfekt sluta, piruett eller bakdelsvändning. Jo då, kroppen minns.

Som faktabok och hjälp på traven fungerar Tillbaka i stallet alldeles utmärkt. Och den som vill frossa i ljuvliga bilder på hästar i sommarsol eller hårt arbetande ekipage får sitt. Även om de gräsligt tidiga morgnarna och köldkrampande knäna lyser med sin frånvaro. Som återvändare går det ju också välja sitt hästliv betydligt mer fritt än vad vi kunde som skälvande osäkra tonåringar. Den känslan bär jag med mig efter läsningen av Tillbaka i stallet.