Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Anna Enquist | Bedövarna

Hur förhålla sig till smärta? Ska den genomlevas, konfronteras eller bedövas snabbast möjligt? Malin Lindroth läser Anna Enquists roman men upptäcker att ju mer smärtfrågan hamnar i bakgrunden desto bättre fungerar romanen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Anna Enquist

Bedövarna

Översättning: Per Holmer

Natur och kultur

Psykoanalytiker. Konsertpianist. Och författare. Med ett sådant CV känns det inte helt förvånande att holländska Anna Enquist har blivit känd för psykologiskt täta, musikaliska romaner. Sex böcker finns redan översatta till svenska, senast monologsamlingen Språnget. Nu finns också Bedövarna, en roman som petar på en öm punkt i vår samtid: vårt förhållande till smärta.

Hur förhålla sig till smärta? Ska den genomlevas, konfronteras eller bedövas snabbast möjligt? För syskonen i romanen har olika sätt att hantera smärta drivit dem åt olika håll i livet. Medan brodern Drik de Jong, psykoanalytiker och nybliven änkling, vill blottlägga och bemöta smärta för att läka den tror narkosläkaren Suzan på bedövningen som ”frälsningen, utvägen, friden”. När Drik i romanens början, för första gången sedan hustruns död, träffar en ny terapiklient startar ett händelseförlopp som ställer syskonens smärthanteringsstrategier på sin spets.

Tanken är att klienten Allard Schuurman som studerar till psykiater, ska gå i utbildningsterapi hos Drik, men terapin kör fast på ett vis som kommer att skaka dem båda i grunden. Medan Drik insisterar på att Allard sitter fast i obearbetad vrede blir Allard allt mer äcklad av sitt yrkesval och intresserad av anestesi. När han så småningom bestämmer sig för att byta utbildning och får Suzan som handledare dras syskonen in i en tumultartad förvecklingshistoria som kommer att riva skorpan av gamla familjesår och involvera alla omkring dem.

Romanen vilar på gedigen research. Enquist, som har bjudits in att följa arbetet på valfri avdelning på Universitetssjukhuset i Amsterdam, skriver initierat om vardagen på narkosavdelningen. Överhuvudtaget är Enquist bra på vardagar. Också den enklaste promenad eller middagsstund rymmer starka spänningar och underströmmar som lyhört fångas upp av det klara, exakta språket. Med sitt slipade språk och spänningsskapande dramaturgi som placerar ut vändpunkter och ledtrådar på exakt rätt ställe blir boken en bladvändare av rang och nästintill omöjlig att lägga från sig.

Samtidigt är det som om det som är bokens styrka – det psykologiska skarpsinnet – i stunder också blir ett problem.

Är det terapeuten eller författaren Enquist som har ordet? Trots den stilistiska skärpan får jag ibland en känsla av att jag läser en fallbeskrivning. Den rationella narkosläkaren och den kännande terapeuten känns kort sagt väl schematiska för att jag fullt ut ska kunna ta dem till mig. Som om de var illustrationer av en idé snarare än människor som verkar i egen rätt, mer tolkade än gestaltade.

Som bäst fungerar romanen i de partier där smärthanteringsstrategierna sätts ur spel och författaren utmanar sin egen sanning. Min favorit i persongalleriet blir den ambivalente Allard Schuurman, som är så artigt aggressiv, så styrd av nycker och känslomässiga kast och med en spöklik förmåga att åla sig in i terapeutens systers äktenskap såväl som i systerdotterns orkester och liv. Så snart Allard dyker upp – och han dyker verkligen upp vid de mest otippade tillfällen! – fylls historien med en osäker energi, som gjuter liv i idéinnehållet. Scenerna med Allard och Drik i terapirummet är en ömsom rörande ömsom skrämmande uppvisning i ömsesidig kontaktlöshet och hör till romanens verkliga höjdpunkter.

När jag börjar läsa Bedövarna är jag väldigt sugen på det idémässiga innehållet. Ungefär femtio sidor in i romanen skiftar jag blick och blir mer intresserad av familjehistorien, den konkreta vardagen och de såriga relationerna. Frågan om konflikten mellan anestesiologi och psykoanalys är hyperintressant, inte minst i en tid som den här som gör allt för att undvika det som skapar obehag. Problemet är att idén inte integreras i romangestalterna på ett dynamiskt vis. Som läsare ser jag idén och jag ser Enquists fascination för idén, den som hon skriver om i efterordet. Däremot har jag svårare att se hur idén verkar i mänskliga liv annat än på det illustrerande viset.

Faktum är att romanen fungerar bättre ju mer smärtfrågan hamnar i bakgrunden. När Enquist lossar det idémässiga greppet om romangestalterna och låter dem röra sig friare, cykla, äta middag, vingla på ett hustak, förtvivla, rasa samman, minnas och bedra varandra, ja då blir Bedövarna riktigt drabbande läsning om gömda sår och sönderfallande relationer.