Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Ann Lagerhammar: Olyckan

Ann Lagerhammar är som bäst när hon betraktar på avstånd och låter detaljerna tala.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Ann Lagerhammar öppnar sin roman Olyckan med ett fast grepp om läsaren. Så här skulle en riktigt bra film kunna börja. Ögat sveper över ett böljande landskap. En asfalterad väg dyker upp i fjärran och passerar genom vetefält förbi det ställe där Ina, journalist och författare parkerat sin bil och sitter med datorn i knät. Hon befinner sig i deadlinepanik men tangenterna spottar fram olycksbådande banaliteter.
Med små medel antyds en kommande katastrof: vallmoblommorna darrar, en utmattad joggare släpar sig förbi med hängande huvud och en korp skrämmer slag på ett gäng småfåglar.
Strax efteråt inträffar en frontalkrock: "farten liksom upphörde och bilarna trycktes in i varandra". Medan Ina lyckas dra fram en medvetslös tonårsflicka ur det ena bilvraket ser hon som i en dröm hur en medelålders man lämnar samma fordon och springer därifrån.
Detta är bara preludiet. Men jag låter det ta plats eftersom början innehåller löften som senare inte infrias.
Visserligen växer historien ut när Inas tillvaro flätas ihop med olycksoffrets och hon konfronteras med hennes familj. Men personteckningen blir för grund när det utvecklas till ett relationsdrama och något av en psykologisk thriller. Den djupt medvetslösa Paula kring vilken allt kretsar förblir okänd. Man vet bara att hon är modellsöt och spelar cello. Och föräldrarnas kyla och avoghet förblir oförklarlig. Överhuvudtaget framstår de vuxna - utom möjligtvis Ina själv - som pantade.
Lagerhammar har funnit en historia med mycket dramatik i. Möjligtvis har det blivit för mycket, så att hon inte riktigt hunnit följa upp allt. Åtminstone av den här boken att döma har hon ett finkalibrerat öga och en stilkänsla som kommer mest till sin rätt när hon betraktar på avstånd och låter detaljer i omgivningen tala.