Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ann Heberlein | Ett gott liv

I sin nya bok diskuterar författaren och etikforskaren Ann Heberlein vad som är ett gott liv. Gabriel Byström har läst en text som väckt stor debatt redan innan den getts ut.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

BOK

Ann Heberlein | Ett gott liv

Bonniers

Det är inte alldeles självklart vad det är för bok Ann Heberlein har skrivit. En bok om döden? En bok om (meningen med) livet? Om tvivelaktiga förläggare? En moralfilosofisk odyssé?

Det enkla svaret är ja på alla frågorna. Och det är också bokens huvudsakliga problem. Den spretar åt alla håll och kanter, är full av intressant tankegods, är stundtals driven av ett djupt engagemang, innehåller flera gripande historier men knyts aldrig ihop.

Vid en första anblick är Heberleins text en undersökning om vad som är ett gott liv. Få är bättre lämpade att diskutera detta med både auktoritet och med lätthet buren kunskap. Heberlein svingar sig effektivt mellan vänner som Aristoteles, Kierkegaard, Nietzsche och Arendt. Oftast dock Aristoteles vilket inte är så märkligt eftersom Aristoteles undersökningar och försök till definition av begreppet eudaimonia (ett gott liv) fortfarande utövar visst inflytande.

Etikforskaren, debattören och författaren Heberlein har ägnat mycket tid åt att fundera över frågor om hur man ska leva sitt liv och vad som är livets mening. Efter att ha skrivit böcker om psykisk sjukdom och ondska är det lätt att se Ett gott liv som ett försök att blicka framåt, att kasta bort det svarta och såriga, att våga peka på en mening. Jag tror man ska tolka bokens intentioner så. Ann Heberlein vill tvätta bort sjukdomsstämpeln. I en bredare offentlighet blev Heberlein synonym med sin bipolaritet när hon skrev Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva häromåret. Nu är hon frisk och vill utforska det goda livet. Eller snarare, vad som krävs för att leva ett gott liv? Och så fort frågan är uttalad faller den sönder i allt mindre beståndsdelar. Vad innebär ordet ”gott”? Exempelvis.

Nu gör inte Ann Heberlein anspråk på att ha hela svaret och det kanske inte heller är så väsentligt. Det är snarare resonemangen som leder fram till eventuella slutsatser som är de väsentliga. Här finns visserligen ansatser till svar, och de är möjligen inte originella. Att leva det goda livet, eller att vara redo att upptäcka det som skänker livet en större mening, kräver försoning med sig själv liksom förmågan att vara äkta, autentisk, konstaterar Heberlein. Och samtidigt en acceptans av sina brister, tillkortakommanden. Då, först då, är man ”fri att leva”. Det är, som alltid, lätt att nicka när man läser Heberlein.

Stilen är bekant. Egna erfarenheter – befriande ärligt återgivna – nystas upp, ges en teoretisk bakgrund, sätts in i ett sammanhang. Samtidigt hade jag kunnat vara utan en del referenser. Texten blir stundtals baktung av det myckna citerandet.

Men nu är det inte Heberleins diskussioner om det goda livet som fått boken att bli omdiskuterad. Här finns nämligen ett stort parti som handlar om hennes relation till sin förre förläggare Svante Weyler. Eftersom den svenska kulturdebatten blir en större angelägenhet först när det vankas personangrepp har diskussionen kommit att handla om detta.

I korthet: för några år sedan gav Weyler ut Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på sitt relativt nystartade förlag. Snabbt uppstod, enligt Heberlein, ett beroendeförhållande. Weyler blev den instabile Heberleins trygghet. Förläggaren ”hade svar på allt, precis allt, och det gjorde mig säker, säker på att jag var hemskt osäker och behövde honom för att överleva. Makt är inte bara något som tas. Makt är också något som ges”. Konstaterar Heberlein som är uppenbart förbannad över det hon ser som ett utnyttjande.

Efter utgivningen turnerade förläggaren och författaren med boken. En resande show där rollerna var givna. Roller som efterhand började gnissla. Heberlein beskriver sitt obehag inför att tala om sin sjukdom, att hela tiden tillhöra de avvikandes skara. Här finns en klaustrofobisk grundton, en förväntan om sjukdom och avvikelse som – kanske – försvårade ett tillfrisknande. Till slut ville Ann Heberlein inte spela rollen längre. Hon ville gå vidare, träda in i de friskas skara men förläggaren ”förstod inte vad jag menade”.

Det är naturligtvis en partsinlaga men grundfrågan – vilket ansvar har förläggare och redaktörer – är väsentlig. Vilken hänsyn ska tas till den enskilda skribentens psykiska hälsa?

Ansvaret är naturligtvis stort, om detta råder knappast någon oenighet. Ett ansvar som går ut på att se, förstå och försöka tänka ett steg längre. Hur kan konsekvenserna av en publicering se ut? För skribenten? För dennes familj?

Har förläggaren brustit i det aktuella fallet? Jag kan inte riktigt se det. Här finns, vilket debatten visat, parallella sanningar. Att Heberleins storsäljare orsakat viss fartblindhet hos den aktuelle förläggaren förefaller visserligen troligt. Samtidigt finns det ett ansvar hos den enskilda skribenten som inte går att bortse ifrån. Och just där, i diskussionen om det egna ansvaret, tar Heberlein ganska stora omvägar vilket är förvånande för en skribent som tidigare skrivit böcker i ämnet. Det går inte att komma ifrån att den offerroll Heberlein tilldelat sig själv skaver.