Anja Hirdman och Madeleine Kleberg (red.) | Mediers känsla för kön

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På en badstrand i mitten av 80-talet. En stor och kraftig kvinna solade, som så många andra kvinnor på den tiden, topless. En killkompis ansåg att det såg ofräscht ut och kommenterade harmset ”Hon kan väl stänga in dem lite i alla fall!”. Säkert fnissade jag då men det var också något som stack till. Jag skämdes över min egen kropp och hans, antagligen helt oavsiktliga, budskap blev att det är rätt att skämmas och att kvinnor bör ta ansvar för hur andra reagerar på deras kroppar – och dölja sig för att inte riskera att väcka äckel.

Nyligen skrev sexualupplysaren Sandra Dahlén en krönika i nättidningen Feministiskt perspektiv, om hur nakenhet har blivit alltmer tabubelagt, och att vi behöver avdramatisera den nakna kroppen igen. Vi behöver, menade hon, se fler nakna kroppar för att påminnas om att vi alla ser olika ut. Jag vill lägga till att vi behöver se fler nakna eller lättklädda kroppar utan tillhörande omdömen om dem.

ANNONS

I antologin Mediers känsla för kön skriver medieforskaren Anja Hirdman intressant om femininitet som spektakel i veckopressen. Porträtten av vackra kvinnor i tjusiga klänningar har bytts ut mot bilder av kvinnor i bikini som misslyckas med att leva upp till föreställningarna om den perfekta kroppen. ”Se så mager hon är, se så tjock hon är, se så mycket celluliter hon har, se så misslyckad hennes ansiktslyftning är.”

Det kallas ”body-based shame” – kroppsskam. Defekter ringas in och pekas ut med pilar och i braskande rubriker framställs det som chockerande om de har rynkor eller är överviktiga, men också om de alltför hårt försökt att anpassa sig till idealen och i stället blivit alltför magra. Kvinnors kroppar visas på olika sätt fram som groteska.

Hirdman menar att idéer om avsmak har blivit en central del av populärkulturella representationer av kvinnor. Hon citerar bland annat en artikel om Paris Hiltons lår, där läsaren inbjuds att identifiera sig med Hilton: ”inte ens [Paris Hilton] kan göra något för att bli kvitt sina apelsinlår, men hon är lika glad ändå” (med undertexten ’visst är det konstigt!?’).

Även om de avslöjande bilderna på de bikiniklädda kändisarnas celluliter kan hjälpa oss till insikten att det är ytterst få som är släta, smala, har kurvor som Cindy Crawford och ser fotomodellglammiga ut i alla vinklar så tjänar det ingenting till att kunna identifiera sig med Heather Locklear eller Paris Hilton om vi samtidigt får veta att deras kroppar inte heller duger. Det bidrar bara ytterligare till att befästa normerna som förtrycker både dem och oss.

ANNONS

Så länge det är okej att kvinnors ansikten, magar, lår och rumpor visas upp i en paketering som säger ”Detta är äckligt”, hjälps vi helt enkelt inte av att se fler sorters avklädda kroppar än porrstjärnornas och fotomodellernas.

Parallellt med skambilderna matas vi också alltmer med bilder av extremt vältränade kvinnor. I ett av de andra bidragen till antologin skriver medieforskaren Yvonne Andersson om hur kvinnors kroppar framställs i träningsbloggar.

En majoritet av de stora svenska träningsbloggarna är skrivna av och för kvinnor. I dem räcker det inte att vara söt, smal och ha lagom stora bröst: ”Den välbyggda kroppen är en skapad kropp, ett resultat av målmedvetet, strategiskt och disciplinerat arbete.” Strong is the new sexy och en perfekt tränad kropp signalerar också stark mentalitet. Den blir ett tecken på att man är självdisciplinerad och beredd att arbeta hårt. Det flexibla projektsamhället manifesterar sig i flexibla projektkroppar.

Medan några bloggar uppmanar läsarna att lyssna på sin kropp hetsar andra sina läsare att ”ta kontroll” över den och bortse från smärta och längtan efter vila. Kroppen ska tuktas. Gemensamt är budskapet att det aldrig går att slå sig till ro. Kroppen kan alltid förbättras lite till, med mer träning och rätt kost.

ANNONS

En bloggare beskriver hur hon först blev nöjd när hon såg nya bilder på sig själv men hur hon sedan började granska dem kritiskt och ringa in områden att förbättra (minns de inringade defekterna i veckotidningarna): ”Mitt tankearbete kring denna utvärderande process kan tyckas aningen hård men den driver mig framåt – allt kan förbättras, men inte om jag lutar mig tillbaka och bara känner mig nöjd.”

Nej, hur skulle det se om, om vi gick omkring och var nöjda med våra kroppar? Huvaligen. I en intervju i radions OBS Magasin hänvisar Kristina Holmqvist Gattario, psykologiforskare och författare till boken Projekt perfekt, till studier som visar att det normala för kvinnor i alla åldrar är att inte vara nöjd med sin kropp. Att klaga är ett sätt att umgås och att vara kvinnlig på och de som faktiskt är nöjda vågar ofta inte uttala det.

Idag solar så gott som ingen längre topless på stränderna och alltfler kvinnor döljer sig även för varandra när de ska byta om. Själv blir jag alltid glad när jag i simhallens duschrum ser kvinnor som ogenerat visar sig både orakade och nakna, utan att ens försöka hålla in magen. Alltmer sällan handlar det om kvinnor under 30.

ANNONS

Sandra Dahlén beskriver i sin krönika i Feministiskt perspektiv hur också hon brukar glädjas i simhallen, när hon ser hår på andra ställen än huvudet och hon uppmanar alla kvinnor att börja spara, och gå ut på badstranden i juli i all sin lurvighet. Vågar vi trotsa äcklet och avsmaken? Om inte så kan vi kanske, orakade eller ej, åtminstone sluta döma och jämföra oss så förbannat med varandra? Fast det allra mest progressiva vi kan göra är antagligen att framhärda i att vara okvinnligt nöjda.

Medier som veckotidningar och bloggar hårdbevakar kvinnors kroppar och utseendekraven är höga. Eva-Lotta Hultén har läst antologin Mediers känsla för kön som samlar feministisk medieforskning.

Eva-Lotta Hultén är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Alice Petréns bok Made in France. Stolthet och nationalism.

ANNONS