I Wim Wenders film Himmel över Berlin vandrar änglar i trenchcoats över Potsdamer Platz och lyssnar till människors innersta tankar. I Eleftheria Gerofokas scenversion går änglarna i Angered centrum och berättelsen har fått en mer aktuell ton, laddad med vår tids flyktingverklighet.
Men teater är inte film, vilket Nicolas Kolovos i sitt manus klokt hanterat genom att nöja sig med förlagans breda drag: änglarna som bevittnar och bekräftar människorna (här: publiken), cirkuskompaniet med den ensamma trapetsdansösen Marion, den nedstörtande ängeln Damiel som utsvulten slukar verklighetens mest alldagliga detaljer. Mycket har strukits och lämnat plats för det autentiska scenspråk Angereds teater ofta arbetat med. Att flera av aktörerna bär på egna minnen av flykt och krig går ingen förbi.
Scenen är ett torg, i mitten en vridbar korvkiosk-cirkusarena. Sergej Merkusjev, som Damiel, får spader av änglalivet och störtar sig mot jorden. Överlycklig skrubbar han händerna för att hålla värmen och glädjevrålar över insikten att kaffe och glass båda smakar gott. Merkusjev gör en fantastisk rollpresentation, desperat i sin smittande livsglädje, både utstrålande och sammanhållande.
Minna Forsbergs nycirkusnummer som Marion bidrar med poetiskt lyft, och Susan Goodarzi som hjältesökande blind Homeros osäkrar historieskrivningen. Men det är de flyendes vittnesmål som berör. Marah Al Safadi, Hussein Al Saidan och Othman Othman berättar starkt om krigen, de vidriga båtresorna, om ankomsten till Göteborg. Föreställningens smärre regisvackor vägs upp av intensiteten, livskraften som utmynnar i deras konstaterande: Vi stannar här! En visshet, som anade man någonstans en ängels varma hand.
