Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Angereds teater | Det förlorade paradiset

Paradis, finns dom? Tomas Forser ser en premiär på Angereds teater som ställer aktuella frågor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Angereds teater

Det förlorade paradiset

Av: Christofer Bocker

Regi och scenografi: Ulrich Hillebrand

I rollerna: Nasir Farah Dhagole, Johan Friberg och Ifrah Nuur Muhamed

Spelas t o m 11/12

Formeln lyder: ”Inte för att jag är rasist, men...” Sen är de igång. Vi hör dem när de ringer till P1 på förmiddagarna och känner sig trängda i sitt stora vackra land med dess rika traditioner och schyssta umgängesformer. Fotboll, barnbarn och sånt.

Det är i det klimatet som föreställningen Det förlorade paradiset blir sprängfylld av mening. Här berättas en Romeo och Julia-historia om kärlek med förhinder, om gränser mellan och i människor. Fantasier och drömmar och flykt lika mycket som reell samtid. Spelplatserna är Somalia och Angered.

Författaren Christofer Bocker har hämtat sitt pjäsmaterial ur intervjuer i Somalia och i Sverige, från sagor och sånger och Ulrich Hillebrand har regisserat en både gripande och varmt humoristisk föreställning om föreställningar och föreställningar om föreställningar människor emellan. På scenen möter vi en fond för spelet i ett collage av drömmar och strandade förhoppningar, vrakgods för de tre spelarna som har att hantera en värld av svårigheter och motstånd. Johan Friberg spelar en glidare med oklar inre identitet; läkare, journalist, kärlekssökare och patriark med förhinder. Det är en tankeväckande referenspunkt för oss som sitter och tittar på.

Nasir Farah Dhagole och Ifrah Nuur Muhamed är triangelns somaliska sidor. Det blir ett spel rikt på nyanser och motsättningar.

Ifrah Nuur Muhamed har en underbar musikalitet i sitt spel. Hon vaggar fram sin berättelse och sin förvåning i ett sinnligt flöde och rör sina fingrar och händer som i en saga utan slut. Utan större scenvana, sägs det – och så här bra!

Nasir Farah Dhagole gestaltar sin katastrofala belägenhet med underfundigt lugn och auktoritet.

Det är en djupt inspirerande föreställning. Den visar att det som nu kontinuerligt görs på Angereds teater och Backa teater har stor samhällelig relevans. Nödvändig teater vågar jag påstå.