I april 1966 publicerar den engelska tidningen Evening Standard en intervju med John Lennon, i vilken han säger att Beatles är populärare än Jesus.
Ingen reagerar nämnvärt på uttalandet, men fyra månader senare återges det i ett amerikanskt tonårsmagasin och när Beatles anländer på USA-turné i augusti har den kristna högern mobiliserat sina skaror. Dödshot, radiobojkotter, skivor kastade på bål. I tv-nyheterna står en uppjagad, heltäckt (i Ku Klux Klan-dräkt) person och förklarar att han försvarar kristendomen och kräver vedergällning eftersom Lennon har hädat.
På en presskonferens svarar Beatlesmedlemmen att folk naturligtvis får tycka vad de vill och att han därför också har rätt att uttrycka sin uppfattning.
Den danska Muhammedkrisen har alltså haft sina föregångare, men för 43 år sedan fanns det få liberala tidningar eller vänsterdebattörer som skulle komma på tanken att skriva att man måste förstå hur kränkta amerikanerna kände sig och att man måste tänka sig för innan man säger något om deras religion eller kultur.
I dag ser mångfaldsdebatten väldigt annorlunda ut; alltför ofta siktar den in sig på bakgrund i stället för ståndpunkt, på imaginära grupprättigheter i stället för allas lika värde, och den har i Sverige bidragit till en offentlig försiktighetskultur som inte riktigt går i takt med allmänhetens utbredda tolerans för minoriteter. I denna kultur med förankring i politik, förvaltning och medier cirkulerar en uppfattning, som inte nödvändigtvis stämmer, om att folk i gemen kommer att bli extremister om man pratar på som John Lennon gjorde.
Distinktionen mellan mångkultur och mångkulturalism är viktig: den första är ett faktum och ett av kännetecknen på ett samhälle i rörelse, medan ismen innebär en politisering med en konservativ fixering vid stamidentiteter som central trossats och anti-feminism som följd. Rasoul Nejadmehr var inne på det här spåret när han i GP 19/6 skrev om försvaret av demokrati och rättvisa som "tvärkulturella värden". Genom att överge fastfrusna gruppositioner knutna till murkna etnicitetsbegrepp kan vi ställa samma krav på alla och också ge alla samma rättigheter.
I sin avhandling med titeln Hur mycket mångfald tål demokratin? menar Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, att mångkulturalismen nådde vägs ände redan i och med elfte september 2001 och, i Sverige, mordet på Fadime Sahindal 2002. Det där är inte riktigt sant eftersom tänkandet bitit sig fast hos DO och i skilda kommunala verksamheter runtom i landet, men ideologiskt körde den i väggen när Paul Lappalainens och Masoud Kamalis statliga diskrimineringsutredningar presenterades vid 00-talets mitt och alla kunde se att deras teorier saknade kontakt med verkliga förhållanden.
Enligt Johansson Heinö befinner vi oss i efterkrigstidens tredje stora berättelse; efter den om nationalstaten och den om det mångkulturella samhället har vi nu att förhålla oss till den villkorade toleransen.
Hans text är uppfriskande för att den suger sig fast i viktiga aspekter av nationen, identiteten, demokratin och medborgarskapet, och den fungerar därför utmärkt som underlag för en bredare diskussion om mångfaldsfrågorna. Varför låtsas att invandringen inte påverkar samhället, undrar han. Andelen utlandsfödda i Sverige ökade från fyra procent 1960 till 13,4 procent 2007. 100.000 personer flyttade hit under 2007. Inget samhälle kan hantera en sådan förändring utan att öppet diskutera dess konsekvenser.
Även om man ibland kan få ett annat intryck har länder som Holland, Storbritannien och Sverige kombinerat stor invandring med små krav på assimilering. "Det har varit jämförelsevis lätt att komma till dessa länder, leva anständiga liv och samtidigt bevara sin kulturella identitet." Enigheten har varit bred om att invandraren är god och nationalisten ond. Samtliga svenska riksdagspartier ser det mångkulturella samhället som något positivt, det är kritiken som utgör avvikelsen i svensk offentlighet.
Inom EU framstår Sverige som landet med störst förutsättningar att lyckas med integrationen av invandrare. Det är en välfärdsstat utan kolonialt arv, öppen för förändringar och med en vidsynt befolkning. Man kan med Johansson Heinö säga att lyckas det inte här så lyckas det inte någonstans.
Han återkommer ofta till det komplicerade, eller problematiska, förhållandet mellan nation och demokrati. Den senare verkar gro bäst i nationella miljöer samtidigt som nationalismen är en farsot. Upplevelsen av samhörighet är viktig, skriver han, och det är andra sidan av Robert Putnams slutsats att tilliten minskar i heterogena samhällen. Är vi då för evigt förutbestämda att leva och trivas med dem som är som vi? Varför är det orimligt att kräva assimilering av dem som flyttar hit för att få det bättre? Varför ses språktester som självklart exkluderande och inte som inkluderande?
Bokens svagaste avsnitt är det avslutande resonemanget kring vilka irrläror och illdåd, som exempelvis könsstympning, som skulle kunna accepteras i toleransens namn. Villkorad tolerans har förvisso presenterats som en folkpartistisk revelj på kaserngården, men tolerans utan gränser vore outhärdlig i vilken relation som helst och framstår i sin teoretiska skepnad som ett ultraliberalt snedtramp.
John Lennon hade rätt 1966, både rent faktiskt i det han sa och i sin känsla av att tala för transparens, demokrati och grundläggande mänskliga värden.