Andrés Stoopendaal | De federala distrikten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En reporter skulle knappast gjort det bättre. I sin nya bok serverar författaren Andrés Stoopendaal (född 1981) fler detaljer från ett europeiskt toppmöte än vad deltagare på en sådan sammankomst brukar tycka vara nyttigt. Och det är väl vad man kan kräva av en bra poet. Det där mötet vid Matterhorn är visserligen kort och fiktivt, men finns alltså i den nyss utkomna diktsamlingen De federala distrikten.

Under rubriken STAC AN ARMIN undersöker Stoopendaal uttrycken för subtilt maktspel, och vad det egentligen innebär att hålla masken. En mäktig man på utflykt med dyr mat och en duktig, allmänt medkännande dotter, funderar på vilket arv han vill och kan förmedla till sin flicka.

ANNONS

Han tänker självgott att hon inte behöver visa framgång för hans skull. Inser samtidigt att hon har sin egen drivkraft. Och lever nog nöjd men lite besvärad över att män både har och får det bättre än kvinnor.

Tillsammans med drygt fyrtio andra dikter som ändå kanske mest liknar kort-noveller, bjuder samtalet i den eleganta bergsmiljön på ett sorgligt rollspel. De enskilda texterna rymmer ofta ett manligt par, i vilket den äldre och mer högtstående parten utnyttjar den yngre. Och detta sker genom att de givna auktoriteterna antingen rättfärdigar eller bortser från sina privilegier. Allt beror på sammanhang och tid.

I den romantiska sagan Eldorado kan exempelvis inte hjälten ”vända om bara för din skull, du var inte adel.” På andra håll framträder de föraktfulla språk- snobbarna, som aldrig låtsas om att de begriper varför pojkvännerna tystnar. Var och en hänvisar dikterna i De federala distrikten till hårt slutna kretsar.

I debuten Maskerad (2011) skrev Stoopendaal avslöjande men komplext om homosexuella tonårskillars maskspel inför vuxenvärlden.

När han nu samlar historierna om vuxnas manipulation av sin omgivning, blir resultatet en än starkare berättelse om bedrägeri, skuld och skam.

ANNONS