Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Andréa del Fuego | Syskonen Malaquias

Med en tät, minimalistisk prosa berättar Andréa del Fuego om tre syskon på den brasilianska landsbygden. Johan Werkmäster gillar den starka berättelsen, men är tveksam till magin.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Andréa del Fuego

Syskonen Malaquias

Översättning: Irene Anderberg

Natur & Kultur

Brasilien står i fokus på årets bokmässa och Andréa del Fuego är en av 14 författare därifrån som medverkar; hennes debutroman Syskonen Malaquias kommer i dagarna på svenska.

Den inleds en natt med blixt och dunder. Någonstans på den brasilianska landsbygden – i ett litet hus vid foten av ett berg – ligger en familj och sover, föräldrarna i ett rum, de tre barnen i ett annat. När blixten slår ner överlever barnen men blir föräldralösa. Den äldste sonen, nioårige Nico, får husrum och jobb på en närbelägen kaffeplantage medan hans yngre syskon, Antonio och Julia, placeras på ett barnhem.

Bröderna kommer i sinom tid att återförenas. Systern däremot, den kanske mest intressanta karaktären, slungas ut i en osäker periferi där hon flackar omkring, från den ena platsen till den andra, med en bussterminal som fast punkt.

Berättelsen skimrar. Ljuset är centralt, vare sig det kommer från Gud, genom det moderna påfundet elektricitet, från himlens blixtar eller från själva solen. Som i en passage när Nico möter sin tillkommande: ”Maria gömde händerna mellan låren, ett lilafärgat sken trängde igenom lakanen på tvättlinan, följde fönstrets konturer, nådde fram till henne, solen sminkade hennes ögonlock.” Det finns gott om poetiska meningar av den kalibern.

Andréa del Fuegos täta, nästan minimalistiska prosa är effektiv och ofta förförande. Åtminstone tills författaren får för sig att hon ska krydda anrättningen med några rejäla nypor av den berömda latin- amerikanska magiska realismen. När de dödas andar börjar tala och främmande världar blir synliga bakom vattenfall tappar jag en del av intresset.

Men i grund och botten är berättelsen stark, doftande av ljus och levande människors blod, svett och tårar.