Den unge amerikanske poeten Adam är på stipendievistelse i Madrid. Han har fått platsen genom att åberopa kunskaper i spanska som han inte har och ett bluffprojekt om inbördeskriget som han inte tänker arbeta med, istället för att forska samplar han Lorcadikter, röker hasch, äter piller, drar omkring på stan, nästlar sig in i andras sociala gemenskaper och kommunicerar med hjälp av stulna citat. Detta är ett sätt att beskriva huvudpersonen i Ben Lerners roman På väg från Atocha. Ett annat är att han är mitt i ett väl uttänkt konstprojekt, en sorts installation där haschet och pillren ingår, att han är en bra poet som talar utmärkt spanska och han inte ljuger mer än andra. Möjligen är båda tolkningarna sanna.
Och kanske är det självanalysen och avslöjandet av de egna bevekelsegrunderna som är Adams konstnärliga projekt. Detta består exempelvis i att låtsas okunnig om språket, eftersom det ger honom ”en ursäkt för att tala i gåtfulla fragment”, att bara anteckna poetiska ingivelser när någon är i närheten som ser honom göra det och att bryta varje dödläge i förhållande till andra genom att slänga in en dramatisk lögn, som att mamma just avlidit eller att pappa är fascist. Och att sedan göra bot för dessa lögner genom att plåga sig med att hålla fast vid dem.
Samtidigt är han en tidstypisk människa som ifrågasätter sin autenticitet, som lånar inte bara andras diktrader utan också deras livsberättelser och som hellre ser det som händer runt omkring honom som bilder på en skärm än som direktverkande verklighet.
Romanen utspelar sig 2004 när terrorister sprängde Atochastationen i Madrid, men Adam förhåller sig till dessa händelser bara via nyhetssändningar, samtidigt som han hör ljudet av demonstrationerna från gatan. Och han vet om att han är instängd i sitt analyserande och i sin självinsikt som han hela tiden formulerar på det mest briljanta sätt.
För det är en briljant roman, intelligent, sorglustig, fyndig, aldrig tråkig, blixtrande av infall. Den är också smart, upptagen av sin egen smarthet och liksom häpen över alla de smarta iakttagelser den lyckas formulera. Den form av bluffbeteenden berättaren sysslar med är djupt mänskliga, även om han driver allt till sin spets, och den andliga stripteasen som är hans botgöring tillhör också det allmängiltiga.
På så vis finns rika tillfällen till igenkänning i den här romanen, men den är förstås också något mer som man skulle kunna beskriva som en skildring av en intelligent, psykiskt labil och mycket ung människas hanterande av det egna jaget i förhållandet till omvärlden, språket och inte minst poesin. För poesin är trots Adams misstänksamhet mot det egna skrivandet central i romanen, framför allt exemplifierad av John Ashbery som författaren citerar, hyllar och låter sina huvudpersoner läsa.
När samme Ashbery sedan i sin tur hyllar Lerners roman i en reklamtext på omslagets baksida uppstår en lite underlig känsla, men kanske är också denna spegelverkan en del i Ben Lerners eller Adams konstnärliga projekt.
