Anders Rydell | Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

När nazisterna under andra världskriget rövade konst så gjorde man det på olika sätt: brutalt och hänsynslöst i öster, men alltid med en tunn fernissa av legitimitet i väster.

Där var det viktigt med papper och underskrifter, även om priset för överlåtelsen låg långt under marknadsvärdet och de (nästan alltid) judiska ägarna sedan deporterades till koncentrationsläger eller rentav tilläts fly.

Den klassiska konsten skattades högst, men också modern ”urartad” konst kunde vara värdefull som bytesvara.

Anders Rydell redogör med imponerande detaljrikedom för tjuveriets alla komplicerade turer i sin bok Plundrarna – hur nazis­terna stal Europas konstskatter. Det är en eländes­läsning som har sina tragikomiska inslag, inte minst i skildringarna av hur ledar­garnityret tävlade i att roffa åt sig och berika sig själva.

ANNONS

Mest seriös var Hitler, som såg till att bygga upp en organisation för säkra det allra värdefullaste för sitt stora museum i hem­staden Linz – det nya Florens, Europas blivande kulturhuvudstad. Så sent som i feb­rua­ri 1945 installerades Albert Speers och Hermann Gieslers stora modell över den ombyggda staden i ett särskilt rum i bunkern. Dit brukade führern dra sig undan för att försjunka i drömmar. Med en kärna av europeisk renässans och barock skulle tysk och österrikisk 1800-talskonst vara museets huvudnummer. En mardröm av stagnation.

Lika mycket handlar boken om vad som hände sedan, och inte hände. Nedsmutsade mellanhänder kunde lugnt återuppta sitt konsthandleri efter krigsslutet. De rätt­mätiga ägarna till verken var ofta döda, arvingarna skingrade. Konstverk med oklar historia såldes på en internationell marknad och hamnade inte sällan på museiväggar.

Men en konferens i Washington 1998 lyckades ena 44 länder om tydliga riktlinjer för even­tuellt stulen egendom: för konstinstitutioner handlade det om att genomsöka samlingarna och gå till botten med proveniensfrågan – och hitta skäliga lösningar på återlämningskrav. Överenskommelsen var inte juridiskt bindande utan mer att betrakta som ett moraliskt åtagande.

Bara några få år senare skulle svenska Moderna museet dra internationell uppmärksamhet till sig genom att totalt misslyckas på just dessa punkter. Det är bara ett kapitel i Rydells omfångsrika bok, men ett av de mest komplicerade.

ANNONS

När arvingarna till Otto Nathan Deutsch via ombud kontaktade Moderna museet för att göra anspråk på Emil Noldes under oklara omständigheter bortrövade målning Blumengarten hänvisade museet till att den köptes i god tro av museichefen Pontus Hultén 1967 av en konsthandlare i Schweiz. Man gjorde dessutom stor sak av att tyska staten år 1962, när målningen troddes försvunnen, betalat ut ersättning till familjen. Nämligen 4000 tyska mark. En struntsumma i sammanhanget.

Det blev en segsliten affär som i många turer kantstötte såväl Moderna museets som Sveriges rykte. Gång på gång vände sig familjens ombud till kulturdepartementet och kulturministern, som envist bollade tillbaka hela ansvaret på museet. Men 2009 blev man överens. En anonym köpare betalade familjen 3150000 dollar för målningen och lät/låter den hänga kvar i fem år, alltså till 2014. Med erbjudandet att sedan till museet låna ut ”motsvarande” verk ur köparens samling under en femårsperiod.

”Det ska nästan bli skönt att bli av med den”, säger nuvarande museichefen Daniel Birnbaum, som erkänner att han inte ens gillar målningen.

Han överväger också ett seminarium i samband med återlämnandet. God idé. Jag hoppas att Anders Rydell blir en av deltagarna. För sent för Augustpriset, men boken är verkligen en så kallad ögonöppnare, som lyckas kombinera gediget historieskrivande med utmärkt reportage.

ANNONS
ANNONS