Anders Petersen har yttrat något av det vackraste jag känner till om fotografi.
”Den där femtondels sekunden. Har man en gång varit där så vill man hela tiden dit igen.”
Uttalandet kastar ett särskilt ljus över en bildvärld som, återigen enligt hans egen utsago, ofta mer har handlat om möten än om bilder. Men också lossbrutna är orden intressanta att vrida och vända på.
Den där femtondels sekunden är knappast en uträknad genomsnittlig exponeringstid, det är för långt. Mer ett närmevärde. Något som under kort tid öppnar sig. Själva mötet, något blottlagt, autentiskt, också magiskt. Ett i själva relationen mellan fotograf och fotograferat ”avgörande ögonblick”, med Henri Cartier-Bressons bekanta term – som ju oftare brukar gälla dramatiska händelser i rummet.
Men det behöver inte vara slutvridet på det där ögonblicket. Känns det alltid igen i stunden? Eller först i mörkrummet, på negativremsan eller i kopian som träder fram (för här talar vi analogt)? Tydligen kan det vara så.
Bland andra vackra och klargörande citat som jag hämtar ur katalogen till Petersens Hasselbladutställning 1996 – där det till exempel talas om behovet av att vara på ”ta-avstånd, för att känna att jag finns till” och om ”en nyfikenhet, där rädslan blir trampolin” – så säger han också att i stunden fotograferar han bara, ”det får bli som det blir”. Sedan kommer urvalet, igenkännandet.
Några gånger har jag använt det där femtondels-citatet som en slagruta för att hitta fram till mina favoritbilder av Petersen. Fotografier där citatet har ett förklaringsvärde men också omvänt: fotografier som bevisar dess giltighet. Det blir inte så få. Men det mesta hamnar ändå utanför. Mer än någonsin i den stora volymen med fotografier som nu utkommit, i urval av Patric Leo.
Och så måste det förstås vara. Jag klandrar mig själv för att jag med denna citat-slagruta söker efter försoning och mänsklig mening i ett omfattande verk som inte heller värjer för brutalitet, främlingskap, isande avstånd. Ibland voyeurism istället för deltagande. Ibland stumma verklighetsfragment, doppade i svärta, som vilken som helst av Petersens epigoner kunnat åstadkomma.
Det långsamma genombläddrandet blir rätt överväldigande. Dramatiskt, kaotiskt, ändå så småningom med en framträngande sammanhållande ton. Fast layouten visar snart större respekt för de sammanhållna serierna än vad man i förstone kan tro, i en omvänd kronologi där genombrottsbilderna från Café Lehmitz i Hamburg från slutet av sextiotalet kommer sist.
Anders Petersen var elev på Christer Strömholms legendariska fotoskola. Hans antagning säger kanske något signifikativt om båda två: han hade fixat nyckel till mörkrummet av en kompis som var elev för att på kvällstid kopiera sina bilder av flickor. Det var en fräckhet som Strömholm kunde respektera. Av honom torde Petersen ha lärt sig en särskild hållning mer än teknik.
I en text ringar Urs Stahel fint in Strömholms betydelse och kallar deras med tiden samtidiga om än olikartade utveckling en ”ständigt stegrad subjektivering av dokumentärfotografin”. En subjektivering som alltmer kom att nöta mot fotoreportagets förutsättningar.
Men även om Petersen övergav tidningsreportaget under 70-talet arbetade han, både dessförinnan och därefter, i tidskrävande, reportageliknande former, ofta med utsatta människor i institutionaliserat utanförskap: fängelse, åldringsvård, psykvård.
På senare tid menar Stahel att Petersen snarast åstadkommer en subjektiv ”dagbok” över visuella möten, där det enda sammanhanget representeras av fotografen själv. Därav de branta övergångarna i boken, de hårda stötarna som inte fångas upp av någon framväxande gemensam kontext. Därav också, ibland, en känsla av effektsökeri och banalitet. Också betraktarens blick är subjektiv, eller tydligare uttryckt: Petersens subjektivitet stegrar betraktarens egen.
Kanske är det då naturligt att min upplevelse sorterar bort vissa bilder som visuellt trams eller socialporr (snälla, inte en bild till där grabbar eller gubbar drar upp tröjan för att visa sina tatueringar). Helheten är ändå magnifik.
Fotnot: Anders Petersens samlingsutställning på Bibliotheque de France i Paris som omfattar drygt 300 fotografier från 1962 till 2012 visas på Fotografiska i Stockholm i höst.
