Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Johansson: Nonfiction

Under läsningen av Anders Johanssons kulturkritiska essäer samlade i boken Nonfiction, börjar Lisa Ahlqvist fundera över den tryckluftsglädje som fick henne att skratta rått när USA:s stafettlag tappade pinnen i friidrotts-VM 2005.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Jag minns mycket väl vad jag gjorde på kvällen den 12 augusti 2005, när pinnen slank ur näven på Mardy Scales och det amerikanska herrlaget i 4x100-stafett därmed schabblade bort sig ur friidrotts-VM. Då skrattade jag gott/rått framför tv:n och konstaterade att stöddighet och Goliatstyrka minsann inte alltid tilläts triumfera. I det här fallet rörde det sig ju mest om privat och ofarlig skadeglädje.

I den befriande roliga essän "USA-hat", som först stod att läsa i ett dubbelnummer av Glänta för fem år sedan och nu repriseras i den lika underhållande textsamlingen Nonfiction, reflekterar litteraturvetaren och Expressenskribenten Anders Johansson kring anti-irakkrigs-kampanjen "Not in Our Name". Är den ett uttryck för något sympatiskt och viktigt, eller kanske snarare "den moderna individualismen i dess allra naivaste idealistiska uppenbarelseform", undrar Johansson och lutar såklart åt det senare. Världen, litteraturen och politiken handlar mer om avstånds- än ställningstagande. Den eldiga smädeskriften över Amerikas Förenta Stater blir i alla fall ett både och. Uppradandet av exempel på en fromlande vilda västern-kultur ("myten om yttrandefriheten", "vapenlobbyn", dess "pryda sexism" och "bokstavstrogna kristenhet" etc, etc.) är naturligtvis en argumentation för något annat.

Man skulle nog kunna sammanfatta "USA-hat" som både anklagelseakt och försvarstal, och som en utläggning kring det helt hopplösa i att tro sig kunna prata hatet, den fradgande fåntratten eller det elaka hånskrattet, till rätta. Johanssons välbalanserade vredesutbrott kan bara tala för sig själv. I bästa essäistiska stil resonerar det sig fram till en slutsats: man kan inte stänga av den där väloljade våldsapparaten. Och då kan man bara hata.

Det är en förutsägbar ståndpunkt, levererad av en tämligen förutsägbar författare. I Anders Johanssons tio Nonfiction-texter, varav de flesta är utarbetade versioner av artikelbidrag i olika tidskrifter (Glänta, Aiolos, Res Publica, Artes, Ord & Bild) och bärare av konfliktfyllda rubriker ("Yttrandeofrihet", "Humanisten som konspirationsteretiker"), finns aldrig något trassel i tankebanorna. Om man till exempel anar att denne skribent ska svänga vänster, viker han garanterat av åt det hållet men tar sig ändå fram med ett slags snirkelrörelser. Någonstans nosar Johansson upp Donald Duck och Donald Rumsfeld. På ett annat ställe råkar han på Michael Hardt & Antonio Negri, då stannar han såklart för att språka ett slag. Det känns ganska fint att få vara med och läsa terrängen, och åtminstone kunna låtsas vara en duktig orienterare. Snart fylls huvudet av egna iakttagelser och konklusioner. Som att det faktiskt finns någon sorts tryckluftssymbolik i flabbet över fyra stackars bortgjorda sprinters, och att det där trotsiga men meningslösa flinet har sin grund i harmen över alla de amerikaner och icke-amerikaner som faller offer för den institutionaliserade nävrätten.

Över en helt annat slags strykpojke funderar Johansson i Nonfictions film -och religionsfilosofiska avsnitt, betitlat "Mel Gibsons robot". Texten utgår från Gibsons skapelse The Passion of the Christ, som skribenten av allt att döma mest betraktar som ett försök att piska lite hut i mänskligheten/biopubliken. "Ressentimentet tar överhanden över glädjebudet, för att tala med Deleuze och Nietzsche - kristendomens reaktiva tendens framhävs", skriver Anders Johansson i en sorts klipskare recensionsstil. Överhuvudtaget kan han bolla och bedöma det mesta med hjälp av sitt gamla litteraturvetaravhandlingsobjekt Gilles Deleuze. Johansson refererar till vad Deleuze i sina filmböcker betecknar som handlings- respektive affektionsbilder. Handlingsbildernas funktion är att återge ett skeende, medan affektionsbildernas syfte är att frambringa en sinnesrörelse. Johansson finner The Passion of the Christs våldsamma och verklighetsnitiska utförande problematiskt: "ju mer krut som läggs på att göra skildringen av det fysiska lidandet korrekt och realistiskt, desto mer sekundär och obetydlig blir den andliga och religiösa dimensionen av Jesu offer." Men plötsligt imploderar realismen i en närbild av Jesu ansikte, som påminner om en expressionistisk målning i rött, vitt, blått och svart. Och så får Johansson korn på en robottorso ("Mel Gibsons robot"), enligt tidningsuppgifter en mekanisk inhoppare för Kristusskådisen James Caviezel. Kameratekniken och elektroniken ska sammantaget bidra till en avhumanisering av huvudgestalten.

Den konstgjorda kroppen lär dock ha haft till uppgift att hänga på korset under smällkall väderlek, så att inte Caviezel behövde frysa. Filmandet med den behändiga och själlösa dockan framstår trots allt som lite humant, värre är det kanske då med de ideal och sanningar som det här Gibsonregisserade dramat representerar. I förordet till Nonfiction förmodar Anders Johansson att det är förbindelserna han vill åt. Eller oklarheterna. Att Johansson går från klarhet till klarhet kan man helt klart säga, eftersom han i sitt skrivande värderar ansatserna lika högt som resultaten.