ANDERS ISAKSSON: Ebbe - mannen som blev en affär

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det skulle naturligtvis bli en bok förr eller senare. Ebbe Carlssons avtryck i den svenska nutidshistorien är allt annat än ringa och att det dröjt nästan 20 år innan någon satt sig ner och försökt berätta hans historia är en gåta. Att det är Anders Isaksson som håller i pennan när det väl sker är logiskt. Isaksson har bättre än någon annan skildrat 1900-talets svenska socialdemokrati i ett flertal böcker. Med Ebbe - mannen som blev en affär adderas ytterligare ett kapitel till Isakssons historieskrivning. Det är en bitvis utomordentlig genomgång som mer än något annat visar hur bräcklig demokratin kan vara i händerna på politiker och tjänstemän utan tillräcklig omdömesförmåga.

ANNONS

Bakgrunden är känd. Olof Palme hade blivit mördad på öppen gata. Nationen befann sig i ett tillstånd av chock. Polisens spaningar gick på tomgång. Åklagarna förhöll sig kallsinniga till länspolismästare Hans Holmérs teorier om att mordet bar PKK:s signatur. Då klev bokförläggare Carlsson in på arenan utrustad med egna teorier, ett imponerande kontaktnät och en välutvecklad retorisk talang. Eller snarare med något modifierade versioner av Hans Holmérs teorier. Ebbe Carlsson ansåg att mordet var ett verk av den kurdiska organisationen PKK. Det mindre övertygande motivet skulle ha varit att Iran hade nekats att köpa den svenska Robot 70 från Bofors och att Iran beordrat mordet som hämnd för detta.

Bokens centrala del är en grundlig genomgång av själva affären. Anders Isaksson har gått igenom Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijons anteckningar från den aktuella tiden på Folkrörelsens arkiv i Stockholm. Han har intervjuat åtskilliga av dem som hade centrala roller under händelserna även om den mest centrala personen - Ebbe Carlsson själv - varit död sedan länge. Carlsson avled i aids i början av 90-talet. Men här finns också en mångfacetterad bild av Carlsson och dennes resa från en uppväxt under relativt enkla förhållanden på Hisingen till maktens korridorer i Stockholm. Isaksson är en skicklig hantverkare. Även om han ibland tränger väl djupt i en del detaljer präglas boken av en dramaturgisk finess och en stilistisk pregnans. Den historia som finns förvaltas väl.

ANNONS

Ebbe Carlsson-affären exploderade i början av juni 1988 när en civil polisman stoppades av tullen i Helsingborg med bilen full av avlyssningsutrustning. Expressen, som varit nyheten på spåren en tid, kunde snabbt berätta att det pågick en parallell utredning av Palmemordet vid sidan av den officiella och att det var Bonniersförläggaren Ebbe Carlsson som axlat utredarrollen. Den stora frågan var och är självklart hur det gick till? Hur kom det sig att en privatperson kunde få egen nyckel till Rikskriminalen, få tillgång till alla hemliga handlingar som den ordinarie Palmeutredningen arbetade med och få landets justitieminister att skriva ett rekommendationsbrev som blev en dörröppnare runtom i Europa på Carlssons egna Kalle Blomkvistresor? Hur kunde den alltmer paranoide Carlsson, som rörde sig med livvaktsskydd, installerade säkerhetsdörr och gjorde alla fönster säkra, ges detta förtroende?

Det finns inget enkelt svar annat än att Ebbe Carlsson var en särpräglad person med en uppsättning ovanliga talanger. Anders Isaksson tecknar ett porträtt av en social kameleont. Snabb i intellektet, vass i tungan och med en utpräglad förmåga att etablera nya relationer. Ebbe Carlsson var tidigt skicklig på att identifiera makten och lärde sig vägar att nå fram till den. I början av 70-talet skapade han en relation till Olof Palme som kom att bli avgörande. Även om Palme inte släppte in Ebbe Carlsson i maktens allra innersta krets så innebar vänskapen dem emellan en dörröppnare för Carlsson. Ännu mer avgörande för det som kom att bli en affär åtskilliga år senare var hans relationer med Anna-Greta Leijon och den dåvarande Parisambassadören Carl Lidbom. Leijon i hennes egenskap som justitieminister, Lidbom i hans roll som Säpoutredare. Ebbe Carlsson hade rätt kontakter och övertygade dem om att polisen var på fel spår. Att det inom socialdemokratin fanns en djupt grundad misstro mot Säpo gjorde Carlssons tyglar ännu friare och han gavs en legitimitet som i efterhand framstår som helt obegriplig. Anders Isaksson beskriver hela affären träffande som "en parasitär utväxt på ett traditionellt hierarkiskt system där befälsordningen, verklig eller upplevd, löper uppifrån och nedåt."

ANNONS

Affärens ansvarsutkrävande ägde som bekant rum i de tv-sända utfrågningarna i konstitutionsutskottet. När allt summerades hade en justitieminister, en rikspolischef och en Säpochef tvingats avgå. Men det yttersta ansvaret utkrävdes aldrig. Att Ingvar Carlsson visste mer än han berättade för 20 år sedan torde vara ställt utom allt rimligt tvivel. Trots det lyckades han navigera runt själva skuldfrågan under den dramatiska sommaren 1988 som också innebar startskottet för en valrörelse. Vid sidan av porträttet av Ebbe Carlssons komplexa person är det just diskussionen om det politiska ansvaret som är den största behållningen av Isakssons bok. För när slutsatser inte dras tillräckligt långt, när det slutgiltiga ansvaret aldrig kartläggs eller utkrävs blir den demokratiska statens skyddsnät alltför grovmaskigt. Då får vi inte de garantier vi måste ha för att något liknande aldrig ska kunna upprepas.

ANNONS