”Livet är en magisk gåva, slappna av nu, dags att sova”, slutar debuterande Anders Holmers bilderbok Allting händer. Men hur ska det gå till? Att somna kan nog ta lite extra tid efter en såpass tumultartad och stimulerande lässtund. För här händer verkligen väldigt mycket.
Varje uppslag är som en liten bok i sig, med mer eller mindre fattbara skeenden. De binds ihop av inledningsmeningarna på temat att något händer, saker händer, allting händer... och av det rika bildspråket. Det kan handla om en björn som vaknar ur sitt ide och går på honungsjakt medan vårvindarna fläktar och dagdrömmar blir till verklighet – det berättas inte rakt ut dock, utan bild och rim samverkar till ett slags poetiskt förslag, som låter fantasin hos både lyssnare och läsare få utlopp.
Kontrasten är stark mot det uppslag som skildrar ett helt kaotiskt party där ”kultingarna svinar loss, apan gör sig klar att slåss”. Språket sätter fart – vem vill inte smaka på en vild buljong som ”smakar päls och harkalsong”?
Andra gånger är texten mer absurd och ger inte omedelbart associationer eller direkta tolkningsförslag. Då är det bara att hänga med i rytmen, för Holmer rimmar säkert och taktfast.
Så snart det rimmas snyggt och kreativt bör väl tankarna gå till Lennart Hellsing, men jag måste säga att jag uppfattar Holmer som en frisk fläkt i jämförelse. Hellsings verser har inte alla åldrats väl. Holmer ger prov på en behärskad galenskap, ibland lakoniskt uttryckt, men ändå med en viss substans.
Konstnärligt finns ett tydligt släktskap med Eva Lindström. Det är gott om lite petigt utspridda, komiska detaljer, djur får utpräglade personligheter med till synes enkla penndrag. I ett cykellopp blir det en del av läsningen att söka upp alla de komponenter som nämns i versen; var är nu grävlingen som på grund av punktering missar pallplacering? Alla uppslag får varsin baskulör – milt gråblå, uppfordrande rosa, trolskt grön, mot vilken äventyren utspelar sig.
Bildmässigt roligast är nog de sidor där någon gnäller på hur högljutt det kan vara i skogen, eftersom det gnäggas, skälls, ylas och hackas; men det är knappast djuren själva som klagar upprört, för deras uppsyn är obetalbar. De ser alla generat påkomna, bortkomna och tillkortakomna ut.
Den här boken ställer inte bara nya frågor, utan svarar också på gamla, som varför man gråter när man hackar lök. Det är för att det är synd om löken.
