Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Anders Fager | Jag såg henne idag i receptionen

Första halvan av Anders Fagers roman är stark och drabbande, skriver Ingrid Bosseldal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Anders Fager

Jag såg henne idag i receptionen

Wahlström och Widstrand

Cornelia Karlsson är elva år när hennes mamma gasar ihjäl sig. I gasen hör hon för första gången ondskans viskande röst, den röst som hon därefter med droger och häxkonst försöker hålla ifrån sig. Tills det inte går längre. Tills hon måste öppna sig för den. Utmana den. Slåss.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Så ser den manifesta nivån ut i Anders Fagers roman Jag såg henne idag i receptionen. Den är möjlig att läsa på andra, mer realistiska sätt, exempelvis som berättelsen om elvaåriga Cornelia Karlsson, dotter till en missbrukande schlagersångerska och egotrippad konstnär, som sedan hon hittat sin mamma död blir psykiskt skör och börjar självmedicinera mot smärta, ångest och alltmer påträngande hallucinationer.

Det finns en hel del som talar för den senare tolkningen. Men det är också en del av genrens grepp: att antyda att det som vi rationaliserar som psykisk sjukdom och bristande verklighetsförankring i själva verket är precis vad den ”psykotiska” påstår att det är. Den vi stämplar som sjuk, är kanske den som är allra friskast. Och där i bor skräcken.

Anders Fager skriver i korta meningar, mycket korta meningar. Texten glider, ofta omärkligt, mellan realism och symbolism. Skräckförfattaren Lovecrafts universum lurar hela tiden i periferin; den uråldriga ondskan som hotar och innesluter människors små liv; Fagers egna persongalleri från hans tidigare noveller likaså.

Första halvan av romanen följer Cornelia. Då är texten andlöst och förtvivlat förtätad. Nära färdas författaren med det utsatta barnet, hennes flykt och missbruk, de goda hon måste avvisa. Det är starkt och drabbande. Sedan ger Fager sig ut i fragmentariska scener, som om han skakar på ett kalejdoskop och vill förmedla nya bilder. Här är han ofta i sällskap med den odödlige Fredman: det är tortyr, svartkonst, besök hos drottning Christina i Rom, svenskar och danskar som slaktar varandra i slaget vid Lund.

Men i stället för att på så vis få ondskan och mörkret att tätna, leder utvikningarna till att berättelsen tappar i intensitet. Det blir äckel utan skräck, våld utan kropp, utsatthet utan kärlek. Och plötsligt irriterar jag mig mest på den korthuggna prosan, den urusla korrekturläsningen och tappar takten, glider ur.