Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ana Udovic | Generation Ego.

Ana Udovic | Generation Ego

Generation Ego faller både på sina egna frågeställningar och sin ambition. Det är omöjligt att ringa in så stora områden av samhället och en hel generation på knappt 300 sidor, skriver Elin Grelsson Almestad om Ana Udovics bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Ana Udovic

Generation Ego. Att fostras i en narcissistisk kultur.

Ordfront

Runt om i landet, på arbetsplatser och skolor, protesterar just nu elever och anställda mot Sverigedemokraternas besök. De brandmän i Malmö som tog ställning mot partiledaren Jimmie Åkessons visit till brandstationen har fått blommor, godis och andra gåvor som tack för sitt kurage. Det är en svår tid att försöka föra i bevis att dagens samhälle är narcissistiskt och oengagerat i annat utom det egna jaget. Särskilt svårt är det att frammana bilden av en ungdomsgeneration som självupptagen när gymnasieelever, oftast utan stöd från skolledning, blockerar ingångar och demonstrerar mot SD:s besök.

Det är med andra ord inte ett gynnsamt läge för Ana Udovics bok Generation Ego.

Tesen att dagens ungdomsgeneration av 16–30-åringar drivs av självupptagenhet och egocentrism, skapade av ett samhälle där jaget regerar och premieras, behöver gott om underlag. Inte minst då det är en vanligt förekommande åsikt i samtida diskussioner (som sällan gräver djupare än svepande påståenden om att sociala medier gör oss måna om att visa upp perfekta jag) att unga människor är krävande arbetstagare som begär underhållning och utveckling och inte drar sig för att lämna jobbet om det inte passar och att ungdomar inte längre kan hantera besvikelser utan sätter sig på den psykiatriska akutmottagningen bara för att partnern gjort slut.

Som varande 30-åring har jag hört dessa svepande antaganden till leda. Ibland ter de sig – inte minst det sistnämnda exemplet om med vilken lättvindighet unga söker hjälp hos psykiatrin – som moderna vandringssägner. Anekdotisk bevisföring finns det gott om. Någon har en vän som är lärare, någon annan känner en psykolog och en tredje har träffat sina grannars bortskämda ungar. Det svepande talet om generation döljer också både klass- och könsmässiga klyftor inom åldersspannet och de skilda förutsättningar som finns.

Redan som 18-åring fick jag veta att min generation av 80-talister inte hade någonting emot att hoppa från jobb till jobb, snarare var det något önskvärt. Vi var rastlösa entreprenörer som ständigt ville utvecklas och var kräsna som arbetstagare. Vi var lata studenter som inte kunde tillgodogöra oss djupare kunskap om den inte relaterades till oss själva och skamlöst la vi ut hela våra liv på internet på jakt efter bekräftelse. Jag såg mig omkring och svarade med samma anekdotiska bevisföring: det är inte den verklighet jag ser. Jag såg arbetslöshet, bostadsbrist, ingen framtidstro och hårt pressade studenter på gymnasie- och högskolenivå som visste att enda möjligheten att åtminstone ha en chans till ett kvalificerat vikariat var att både studera och samtidigt skaffa sig arbetserfarenhet genom extrajobb.

I Generation Ego gör Ana Udovic ett förtjänstfullt försök att sammanfoga de två perspektiven. Om unga är självupptagna, individualistiska och odlar sina personliga varumärken från tidig ålder beror det på att de lever i ett samhälle där detta både uppmuntras och krävs av dem.

Hon undersöker lågstadie-, gymnasie- och högskolor, barn- och ungdomspsykiatri, arbetsmarknadsåtgärder och diskuterar sociala medier, bloggare och dagens föräldrar med två huvudfrågor: lider dagens generation av narcissism och beror det i så fall på ett narcissistiskt samhälle?

Här utgår Udovic från diagnosbeteckningen för narcissistisk personlighetsstörning: individen har en grandios självbild, är alltid på jakt efter bekräftelse, är besatt av tanken på makt och framgång, är manipulativ, saknar förmågan att relatera till andras känslor och behov och projicerar egna skuldkänslor på andra.

Många av dessa egenskaper uppmuntras i ett samhälle där entreprenörskap står på schemat och alla får höra att de ska ta för sig, men ingen ber om ursäkt, menar Udovic. Det må stämma, men jag ställer mig frågande till påståendet att myten om Narkissos som förälskade sig i sin egen spegelbild i och med kapitalismen blev en ”myt som beskrevs i positiva termer, i stället för att representera något förkastligt”.

Tyvärr är Udovics bok full av sådana svepande påståenden utan källa, ofta sådana som redan upprepats till leda. Faran med selfies, sociala medier gör oss okoncentrerade, unga arbetstagare har en ”kaxig attityd” och dagens föräldrar curlar sina barn till leda.

Det är som om alla påståenden om samtiden, med vag grund i svensk forskning, samlats i en bok. Det är synd, för däremellan använder sig Udovic av forskare och djupintervjuer för att ge en mer nyanserad bild. Men kanske blir den inte som det var tänkt.

”Är dagens ungdomar narcissister?”, frågar Udovic och lärare, psykologer och elever anställda på projekt mot ungdomsarbetslöshet svarar samtliga nej. I stället framhåller de att det är en hårt pressad generation utan marginaler att misslyckas, prova på, byta spår utan en generation som måste ha sin framtid utstakad redan i skolvalet och betygen. Framtiden ockuperar nuet, som sociologen Ulrich Beck formulerar det.

Den enda som möjligen håller med om narcissismen är Alex Schulman, som av någon anledning ges plats att framföra sina åsikter om dagens unga generation. Att lägga någon betydelse vid hans åsikter i en bok som borde vara grundad i forskning och fältstudier ser jag ingen anledning till.

Och då är frågan vad Udovic ska göra med sitt material. För här finns gott om stoff att gräva djupare i. Delen om en gymnasieskola där kunskap bara är värd något om den går att omsätta i framtidsplaner och höga betyg är djupt skrämmande, liksom delen om en högskoleutbildning där studenterna inte längre har grundläggande kunskaper i hur du skriver en korrekt uppsats eller tar emot större mängder information och processar dem på ett värdefullt sätt. Där anställningsbarhet ställs före värdet av kunskap i sig och lärarna tvingas ägna tid åt att lära ut saker som studenterna borde fått med sig från gymnasiet. En gymnasie- och högskola där elever och studenter blivit kunder och där utbildningar rankas i antalet godkända betyg.

Eller delen om en arbetsmarknad med för få tjänster och slimmade arbetsplatser där prekariatet slåss om att bli inringda till ett timvikariat för dagen och uppmanas att vässa armbågarna, trots att ansvaret inte är individens utan ett större systemfel.

Generation Ego faller både på sina egna frågeställningar och sin ambition. Det är omöjligt att ringa in så stora områden av samhället och en hel generation på knappt 300 sidor. I synnerhet om du viker en ansenlig mängd av dem åt svepande beskrivningar av vad selfies och träningskultur gör med oss. Dagens unga förtjänar bättre än så.

.

Ämnet
Tesen att dagens ungdomsgeneration av 16–30-åringar drivs av självupptagenhet och egocentrism, skapade av ett samhälle där jaget regerar och premieras, behöver gott om underlag. Ana Udovics bok Generation Ego är emellertid en bok full av svepande påståenden utan källa, ofta sådana som redan upprepats till leda, anser Elin Grelsson Almestad.

Skribenten
Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Sigges Eklunds roman In i labyrinten.

smakprov.se

Bild: Bild: Linda Gren