Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Jag vill läsa en sådan litteratur som försöker ta sig an de stora frågorna och jag vill också skriva i den sfären. Det berikar livet", säger Jonas Gren.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Alternativet till förundran är cynism"

Jonas Gren tillhör den gröna våg inom svensk lyrik som kan läsas som ekopoesi. Samtidigt är han kanske den ende just nu som skriver om kabbelekor och vitsippor. "Dälden, där de blommar" heter hans nya diktsamling.

Medan debuten, "Lantmäteriet" börjar på Europas motorvägar utspelas den nya diktsamlingen närmast i ett paradis.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Inte enbart. Soten och elden finns också med, ett slags skogsbrand. Det finns ord som "nyheter" och det händer saker, invänder Jonas Gren.

Han är poet, vis- och textförfattare samt snart även scenartist i Riksteaterns "Nationalparken", en kommande show med skogsfokus.

Jonas Gren är också en av de poeter som litteraturvetaren Peter Degerman tar upp i sin bok om ekokritik och ekopoesi, "Tala för det gröna i lövet" som kom tidigare i höst. Just ekopoet, är dock knappast något som Jonas Gren eller särskilt många andra författare väljer att kalla sig själva.

En lyriker som Gunnar D Hansson, ryggar tillbaka och i sin diktsamling "Tapeshavet" ironiserar han till och med över "klimatsmart dikt".

- Jag vill inte göra ideologi av upplevelsen, jag vill komma rätt in på hur jag tänker när jag försöker tänka, säger han.

"Ekopoesins fader"

Det hindrar inte att en kritiker har dubbat just Gunnar D Hansson till den svenska ekopoesins fader för en diktning som lyfter fram makrillar, könsbytande idegranar och den mest oansenliga av björnbärssorter, nordbjörnbäret, men som samtidigt omfattar så oändligt mycket mer.

Begreppet ekopoesi blir lätt förenklande och riskerar att reducera dikten, konstaterar även Peter Degerman, samtidigt som han, i sin bok, gör ekopoetiska läsningar av bland andra Aase Berg och David Vikgren. För trots att begreppet spretar och inte kan omfamna en särskild grupp, inriktning eller generation kan poeterna förmodligen bättre än några andra omfatta komplex klimatproblematik, resonerar han.

- Poesin i sin koncentration kan ringa in det här utan att behöva lägga ut stora textmängder. Poesin kanske har möjlighet att hantera sådant som klimatångesten och närma sig de här frågorna på ett sätt som kan var fruktbart.

- Det tror jag också att många av de här poeterna tycker, oavsett vad de tycker om själva forskningsområdet, säger Peter Degerman.

Hörken i Bergslagen

Jonas Gren föredrar att tala om "ekopoetiskt skrivande", och tycker det är värt att ibland till och med riskera att bli plakatpoetisk. Den här gången har han formulerat sig utifrån en specifik geografisk plats, Hörken i Bergslagen, som har blivit hans och familjens andra hem, nära kulturcentret Ställbergs gruva som han är med och driver sommartid.

Våren i dikten hade han utanför fönstret. Men själva titelordet, dälden, kom till honom först lite som ett skämt genom en sketch av och med Povel Ramel: En skolelev som fastnat i högläsningen vid just ordet "dälden" imiterar på ett roligt sätt sina lärares djupa högtravande stämma.

- Ordet blir en sådan symbol för en romantisk 1800-talstext. För mig började det med ett motstånd, nästan som ett skämt, "Dälden där de blommar", och sedan övergick skämtet i allvar. Jag skrev alla dikter utifrån den här frasen.

Från en grästuva

Harry Martinsons naturessäer, inte minst "Utsikt från en grästuva", inspirerar Jonas Gren som redan i debutsamlingen "Lantmäteriet" skrev fram ett slags stillsam meditation och förundran inför de biologiska processer som bara pågår i naturen, likgiltiga inför människors födelse och död. Själva blommandet, att det fortgår, fascinerar honom mer än kabbelekorna i sig.

- De blommande växterna har funnits i några hundra miljoner år nu. De sprider sina frön och kottar och växer, de bara håller på.

- Jag vill att det ska vara möjligt att skriva en dikt om en vitsippsbacke 2018 med vissheten om att det kan bli banalt. För alternativet till förundran är cynism och distans, och ett sluttande plan mot likgiltighet som jag tycker är minst lika problematiskt, säger han.

Sin tredje diktsamling döpte han till "Antropocen", ett omdebatterat namn på den nu pågående geologiska tidsålder där människan riskerar att förgöra själv.

- Vi i Sverige lever i en senkapitalistisk, överkonsumerande kultur, som förnekar sitt enorma ekologiska fotavtryck. Det hela bygger på glömska, arrogans och ett ganska stort mått av cynism.