Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Det är ett stort pris för dem som jobbar med barnlitteratur, men i USA i stort är det inte så känt", säger Jacqueline Woodson om Alma-priset.

Alma-pristagare gör det enkla livet rikt

Barn och ungdomar lever fattigt men ändå rikt i Jacqueline Woodsons romaner. Årets Alma-pristagare försöker inge hopp med sina berättelser. Med prispengarna tänker hon starta ett residens för unga författare.

När hon fick telefonsamtalet från Alma-kansliet i Stockholm blev det i hennes öron en uppmaning.

- 608 000 dollar. Det är en så enorm summa att universum frågar: "Vad ska du göra för att skapa förändring?" Du kan använda den till att köpa ett par bilar visst, men vem bryr sig om sådant, säger hon nu.

Två månader efter prisbeskedet har Jacqueline Woodson redan långt gångna planer på att starta ett residens för unga författare och konstnärer: Baldwin for the Arts, döpt efter den karismatiske författaren James Baldwin, vars böcker handlade om hudfärg, klass och homosexualitet, och har varit avgörande för många svarta amerikanska författare, inklusive Jacqueline Woodson själv. Förhoppningsvis ska det ligga i Brewster, norr om New York.

- Om vi lyckas få igenom det, ta i trä, blir det i slutet av Metro North, folk som inte har bil kan ta sig dit. Unga konstnärer eller författare ska kunna bo där en, två eller tre veckor för att arbeta på sina målningar eller romaner.

Nu på svenska

Årets Alma-pristagare var den första att få priset utan att någon bok fanns på svenska. Nu är den bristen åtgärdad: Självbiografin "Brun flicka drömmer" har översatts av poeten Athena Farrokhzad.

När Woodson skrev den frågade hon sig hur hon kunde bli författare trots att så mycket talade emot? Hon växte upp som ett av fyra barn till en ensamstående mamma som inte hade pengar men som ändå tog sina barn från Södern till New York. Mormor hade gjort dem till Jehovas vittnen; mamman sade att de fick välja själva men inte förrän de hade fyllt 15.

När Jacqueline Woodson arbetade med självbiografin hade hon redan skrivit 20 böcker. Nu försökte hon förstå sig själv och upprinnelsen till dem.

Genuin lycka

Inte heller tonåringarna i hennes romaner åtnjuter något större materiell rikedom. De hälsar på bröder i fängelset och genuin lycka kan vara besöket hos en mamma som är expedit på Dollar store.

- Våra liv kan verka så enkla, inte extravaganta, till och med bristfälliga och fattiga, men på samma gång finns det en rikedom i den mänskliga själen som jag tror att alla har, men som inte alla har förmåga att se hos andra, säger Jacqueline Woodson.

Laurel, i "Beneath a meth moon", en roman som riktar sig till unga vuxna, har mist sin mamma och mormor i orkanen Katrina, en förlust som får henne att gå in i värsta sortens drogberoende: crystal meth eller metaamfetamin.

Jacqueline Woodson gör Laurel till en vanlig tonårstjej, en cheerleader som kämpar för att hitta en ny tillhörighet och sig själv. Men hela romanen är också en gestaltning av de visdomsord som den nu döda mormodern har planterat i sitt barnbarn: "Det är klipporna i ditt liv som står vid sida. Dina ord, dina vänner. Din familj."

- Jag tror verkligen att vi kan betrakta människor, i synnerhet i det land som jag lever i nu, utan att se dem som hela – och det är förödande! En sak som litteraturen kan göra är att rikta om våra blickar och låta oss se varandra som helt och hållet mänskliga.

Röda tråden

Om hon själv ska peka ut den röda tråden i sitt författarskap stavas den hopp.

- Min mamma flyttade till New York för att hon kände hopp för vår familj. Dessförinnan lät våra morföräldrar oss bo hos dem, de uppfostrade oss och gav oss religionen för att de var hoppfulla om vår framtid. Jag skrev för att jag hoppades bli författare, hoppet är det som förser oss med drömmen om en bättre framtid.

- Alla unga människor behöver känna det, varifrån de än kommer och vilka privilegier de än har.

Den 28 maj tar Jacqueline Woodson emot Alma-priset under en ceremoni i Stockholms konserthus.