Är inte mördare alltid inågon mening sjuka?De kan vara drivna av idéer, pengar, kontrollbehov och annat, men det hindrar inte att det rör sig om en avvikelse från det som skulle kallas ett normalt, friskt eller moraliskt beteende.
I två aktuella amerikanska böcker skriver sig Columbineskytten Dylan Klebolds mamma och Unabombaren Ted Kaczynskis bror fram till slutsatsen att personerna de älskade också övermannades av sjukdomar, som de närmaste inte på allvar förmådde identifiera och göra någonting åt.
Både Sue Klebold, i A mother’s reckoning, och David Kaczynski, i Every last tie, är måna om att framställa sina familjer som ordinära och väl fungerande. De åker ut och campar, de spelar baseboll eller mekar med bilen och de vill sina barn väl. De bor i vanliga hus vid vanliga gator.
Klebold ställer sedan frågan som sammanfattar förskräckelsen: Hur kunde jag undgå att förstå vad min son planerade?
Men hur skiljer man ut depression från tonårig nedstämdhet? När och var kunde saker gjorts annorlunda?
Å andra sidan: Var inte sonen Dylans och hans kompis Erics bilinbrott en varningssignal precis som Erics hotfulla utfall mot en klasskamrat?
Massakern i april 1999 på Columbine High School i Littleton iColorado är en i raden av skolskjutningar i USA, men den som fått det främsta symbolvärdet genom de många journalistiska och konstnärliga försök som gjorts att få grepp om dess obegriplighet. Eric Harris och Dylan Klebold dödade tretton människor, sårade tjugofyra och tog sedan sina egna liv. Visserligen förekom mobbning på skolan och Dylan hade uttryckt sig negativt om idrottskillarna, men offren var inte utvalda utan bara sådana som råkade komma i vägen.
A mother’s reckoning är en bok fylld av sorg och förtvivlan. Det finns ingen väg ut, inget som kan göras ogjort. Sue Klebold tycks ibland vilja försöka reducera skolmassakern till en självmordshandling, om än utvidgad. Men hennes son gick inte ut i garaget och sköt sig, i stället begav sig han och Eric Harris till skolan och sköt ihjäl tolv elever och en lärare. Harris ville döda och Klebold ta livet av sig, sägs det här. För deras offer saknar skillnaden betydelse.
Om sjuttonåringen på Columbine dolde och svalde sina demoner skickades Unabombaren Ted Kaczynski som överbegåvad sextonåring till Harvard för att bli matematikprofessor. De psykologiska experiment han där frivilligt anmälde sig till framkallade skakningar som fick hans självkänsla att vibrera. Senare kom han att lämna sin lärartjänst på Berkeleyuniversitetet och fly undan civilisationen, sådan den nu såg ut, för ett liv i fullkomlig isolering i en hemsnickrad hydda i Montana.
Mellan 1978 och 1995 skickade Kaczynski brevbomber till personer och myndigheter som han ansåg höll på med miljöfarlig verksamhet. Tre personer dödades, drygt tjugo skadades.
När jakten på Unabombaren – Una stod för universities och airlines, de första målen för hans attentat – var som intensivast arbetade 125 federala poliser med fallet. Men det var lillebrodern Davids hustru Linda som, utan att någonsin ha träffat Ted, väckte frågan om det inte kunde vara han som var den skyldige. Ur den gäckande skuggans dunkla eremitliv hade en ström av brev lösgjort sig med förebråelser mot föräldrarna för att de pressat honom att söka till ett elituniversitet och med ilskna utläggningar om den teknologiska utvecklingens destruktivitet.
Till slut vände sig Ted Kaczynski till offentligheten med ett ultimatum: jag upphör med mina bomber om ni sprider mitt manifest. Iseptember 1995 publicerade New York Times och Washington Post den 35 000 ord långa texten. Dess civilisationspessimistiska innehåll avhandlades på akademiska konferenser och två decennier senare skulle den norske massmördaren Anders Behring Breivik låna formuleringar ur det kaczynskiska manifestet. Men mest resonans fick det kanske hos de ekoanarkister på amerikanska västkusten, som en tid gick in för sabotage mot bilhandlare och skogsbolag.
David Kaczynski bestämde sig till sist för att bejaka sina misstankar och kontaktade polisen. Matematikern hade då blivit till mänskligt vrak, präglad av en schizofreni som omgivningen kunde se så mycket tydligare först i backspegeln. Den yngre brodern har sedan dess ägnat mycket kraft åt att sprida kunskap om psykiska sjukdomar och argumentera mot dödsstraff.
Och han griper efter Bob Dylan när han nu ska karaktärisera sin livstidsdömde storebror: He was always on the outside of whatever side there was.
