Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Minns. Ramtin Parvaneh minns sig själv som fotbollsspelande fjortonåring samma år som Backabranden i 5114 dagar på Backa teater. Bild: Ola Kjelbye

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Allmängiltigt om att vara fjorton

Regissören Johanna Larsson har tidigare gjort teater om att vara sju och att vara elva år. I går hade 5114 dagar premiär på Backa teater. Det handlar om att vara fjorton i en föreställning som berättar lite om ganska mycket.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Backa Teater

5114 dagar

Av: Johanna Larsson, Stefan Åkesson och ensemblen

Regi: Johanna Larsson

Skådespelare: Hannah Alem Davidson, Ylva Gallon, Anna Harling, Åsa-Lena Hjelm, Ramtin Parvaneh, Nemanja Stojanovic, Kjell Wilhelmsen, Ove Wolf

Musiker: Stefan Abelsson, Amanda Lindgren, Mats Nahlin, Sabina Wärme. Sabina Wärme och Amanda Lindgren utgör elektronikaduon Systraskap och de har komponerat musiken i 5114 dagar

Att vara fjorton är en mellantid. Det är så mycket saker man inte får göra: man får inte röka, rösta, dricka alkohol eller köra bil. Man får inte leka, ha gosedjur eller gråta. Man får inte vara vuxen, och man ska inte vara barnslig. Vad ska man vara då?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Regissören Johanna Larsson och Backa teater gräver vidare i skådespelarnas minne för att återupptäcka tiden som ung. Vi får veta att allt som de nu kommer att berätta och spela är sant. Förutsättningarna är bekanta vid det här laget: tidigare har man gjort föreställningar om att vara sju år och elva. Den här gången handlar det om att vara 5114 dagar gammal, eller exakt fjorton år.

Nu och då

Vi tror ofta att vi minns saker med största noggrannhet, men ju oftare vi har tänkt på en viss händelse, eller en viss period av vårt liv, desto mer har berättelsen om den skrivits om och förändrats. Varje gång vi minns något minns vi främst det som är relevant för den vi är nu – och det är inte alltid samma saker som det vi var upptagna av då. Det är inte ens säkert att man kan lita på sin dagbok, som Anna Harling konstaterar i föreställningens inledning. En efter en kommer skådespelarna in och ställer sig framför porträtt av skådespelaren som ung och berättar kort om vem de var då.

Åsa-Lena Hjelm som stal 10 000 kronor av sin alkoholiserade pappa. Ramtin Parvaneh fyllde fjorton året för Backabranden. Kjell Wilhelmsen som skämtade bort alla svåra tystnader. Ove Wolf som hamnat i tuffa gänget. Nemanja Stojanovic som väntade på uppehållstillstånd och var kluven till om han samtidigt fick glädjas över basket-EM. Ylva Gallon som beundrade Ellen Ripley från Alien-filmerna, eftersom hon var ensam och stark. Hannah Alem Davidson som inte vågade tro på framtiden, eftersom hon hade så förtvivlat svårt för skolan.

Vågade inte berätta

Och Anna Harling som konstaterar att allt hon skrev i sin dagbok förvisso är sant, men det var ju inte så det kändes? Det var som att hon censurerade sig själv och inte ens vågade berätta för dagboken hur ledsen hon egentligen var.

Skådespelarnas alla historier utvecklas sedan under föreställningen, och de växlar mellan att berätta om sig själva som fjortonåringar, och att spela upp scener från den tiden. Det handlar om saker som är relevant för fjortonåringar i alla tider, oavsett om man var tonåring på sextiotalet, åttiotalet eller idag. Mobbning, ensamhet, panikångest och depression tas upp. Kärlek och sex, rasism och övergrepp. Även hbtq kommer med på ett hörn, när musikerna i Systraskapet, Amanda Lindgren och Sabina Wärme, lite snabbt får berätta att de var kära i tjejer.

En ny förebild

Det är mycket att hinna med på en föreställning som bara är en och en halv timme lång. Kanske är det därför vissa berättelser blir lite undanskuffade – det finns inte riktigt tid att landa i och utveckla varje skådespelares tonårstid. Vissa historier berättas mer med ett skratt än med det allvar de kanske förtjänar.

Andra historier berör desto mer. Brevväxlingen mellan Nemanja Stojanovic och hans lärare som aldrig gav upp trots hans återkommande frånvaro. Ylva Gallon som efter flytten till sin nya skola gjorde vad det tuffa gänget säger att man aldrig ska göra – berättade att hon blivit mobbad på sin gamla skola. Hannah Alem Davidson som saknar framtidstro tills hon ser en pjäs på Backa Teater och får en ny förebild i Ylva Gallon.

Hoppfullt slut

5114 dagar handlar om att även den som ser ut att ha allt, kan ha det svårt. Även den som är populär, har bra betyg och anses vara snygg kan vara deprimerad. Även klassens clown kan ha panikångest. Det slutar med en hoppfull känsla, för trots alla svårigheter som skådespelarna vittnar om, så blev det ganska bra till slut. Så kommer det tyvärr inte bli för alla som är fjorton i dag, men nog är det Hannah Alem Davidson säger till sig själv som fjortonåring något som alla behöver veta: det kommer bli bättre.

Minns. Ramtin Parvaneh minns sig själv som fotbollsspelande fjortonåring samma år som Backabranden i 5114 dagar på Backa teater.

Nog är det Hannah Alem Davidson säger till sig själv som fjortonåring något som alla behöver veta: det kommer att bli bättre