Alicia Vikander står näst på tur i Hollywoods rad av "superkroppar". - Jag har samma tränare som Alexander Skarsgård hade inför Tarzan, berättar stjärnan i en DN-intervju.
Alicia Vikander var nyss på filmfestivalen i Venedig för att marknadsföra filmen Fyren mellan haven där hon spelar mot sin pojkvän Michael Fassbender. Den svenska stjärnan, uppväxt i Göteborg har ett fullbokat schema även framöver.
Samma tränare som Skarsgård
Innan året är slut ska hon ansluta till inspelningarna av den kommande Tomb Raider-filmen. Redan nu ligger hon i hårdträning för att klara den krävande actionrollen.
- Jag måste äta fem gånger per dag för att bygga muskler för rollen som Lara Croft. Jag tränar varje morgon, fem dagar i veckan. Jag har samma tränare som Alexander Skarsgård hade inför Tarzan, men hans fysik är ju lite… ja, annorlunda än min, berättar Alicia Vikander i en nygjord intervju i Dagens Nyheter.
Uppväxten i Göteborg
I DN berättar Alicia Vikander också om uppväxten som delades mellan Göteborg och Sandared efter det att föräldrarna hade skilt sig.
– Jag bodde hos mamma i stan, gick i skolan, men varannan helg åkte jag till pappa i Sandared utanför Borås. Där hade jag många syskon, fem stycken, som jag alltid stått väldigt nära, vi har mycket kontakt, säger hon.
Alicia Vikander uttrycker stor tacksamhet gentemot båda sina föräldrar och menar att mamma Maria Fahl Vikander, som även hon är skådespelerska, kommit med viktiga råd.
- Mamma har sagt att det gäller att samla på sig så mycket riktig erfarenhet i livet som det bara går – det är min största verktygslåda i jobbet. Utifrån erfarenheter bygger man fantasier runt karaktärer, skapar öden, säger Vikander till DN.
Mammans finaste gåva
För fem år sedan fick Maria Fahl Vikander en cancerdiagnos i precis samma veva som dotterns karriär tog ordentlig fart. Alicia berättar för Dagens Nyheter:
– Jag skulle i väg och filma i Australien och jag var fast besluten att inte ta det, att jag skulle stanna hemma. Jag är hennes enda barn, vi är en liten familj. Men mamma sa: jag tillåter inte att du tackar nej. Så jag åkte. Det var enormt svårt. Jag ville ju vara där och hålla hennes hand, hela tiden. Även fast hon sagt att det var hennes högsta önskan att jag skulle åka kände jag en enorm skuld.
– Nu i efterhand har jag tänkt att det var den finaste gåvan hon kunde ha gett mig. Hon sa: du måste gå din egen väg.
