Alexandra Pascalidou | Kaos – ett grekiskt krislexikon

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För att vara en plats som knappt någon besökt, finns det förvånansvärt många uppfattningar om helvetet. Där lär till exempel vara varmt. Men man kan inte säkert veta.

Med dagens Grekland är det annorlunda. Många åker dit, fast bara ett fåtal verkar vilja veta vad som egentligen händer i landet. I stället för analys och förståelse av den ekonomiska krisen, florerar bilden av det klassiska Hellas förvandlat till ett Hades för latmaskar. Straffpredikan ersätter samhällsbeskrivning. Så för att byta fördomar och myter mot fakta, krävs uppenbarligen en riktig nedstigning i ett vardagshelvete av växande fattigdom.

Boken Kaos – ett grekiskt krislexikon är resultatet av en sådan vandring. Om vägen stundtals är svår att beträda, skriver författaren Alexandra Pascalidou ändå med lätt hand om de människor, miljöer och idéer hon möter i sitt barndomsland. Genom att sortera erfarenheter och samtal under ett antal uppslagsord med ursprung i grekiska språket, ger Pascalidou berättelsen mer form av en samling självständiga reflektioner än ett rätlinjigt resereportage. Under rubriker som ”Ekonomi”, ”Eutanasi” och ”Misogyni”, blandar sig personliga vittnesmål med offentlig statistik till redogörelser för ett samhälle i panikartad nedåtrörelse.

ANNONS

Vid det här laget kan man väl rabbla uppgifterna som ett rinnande vatten. Nära två tredjedelar av grekiska ungdomar under 25 saknar ett jobb. För hela befolkningen är motsvarande siffra en dryg fjärdedel. Arbetslösheten stiger i takt med statsskulden (180 procent av BNP), trots internationellt ordinerade mirakelkurer med lönesänkningar, pensionskrympningar och privatiseringar som utlovade botemedel mot orolig ekonomi. Vinnare i krisen är pantbanker, vapenaffärer och ränteindrivande, utländska långivare.

Den inhemska politiken väcker både vrede och blir till verkningslöst instrument. Konsekvenserna av den offentliga nedrustningen blir katastrofala, även om kommentarerna i boken kan vara nog så träffsäkra och välformulerade. De drastiska uttrycken för en trängd livssituation är något av en röd tråd i Kaos. Boken punktmarkerar aldrig några av de politiska eller sociala rörelserna, men förmår ändå framställa stämning och tidsanda på ett såväl förtroendeingivande som underhållande sätt. Låt vara utifrån problematiska förhållanden. Den grekiska självbild Pascalidou tecknar är stolt men något komplicerad. Så här framlägger författaren själv sitt försvar för de hårt uppoffrande grekerna:

”Alla jag känner har, så länge de hade ett arbete, jobbat mer än vad vi gör hemma i Sverige. Ingen jag känner har timslånga lunchraster och halvtimmes fikapauser, ett års föräldraledighet, fem veckors semester, rätt till sjukskrivningar eller tjänstledighet för studier eller resor. Mina vänner har alltid avundats svenska förmåner och vår välfärd och alltid surat över statsanställda sengångare.”

ANNONS

Pascalidou avlivar även myten om den stora grekiska offentliga sektorn, men intygar samtidigt att den blivit mindre tungfotad och byråkratisk under krisåren. Vid några tillfällen faller Kaos in i en nationell försvarsposition, som känns fullt begriplig men likväl knepig. För på ett högre plan är snarast frågan vilka värden och förhållanden som är berättigade att kämpa för. Att Pascalidou ser hur människor under press själva tyranniserar andra är dock ett av de mer tydliga inslagen i Kaos.

Framförallt visar boken hur kvinnoförtrycket förstärkts som följd av de ekonomiska nedskärningarna. Det visar sig genom att kvinnor väljer slagen från sina män framför att hamna utblottade på gatan. Och det visar sig inom pornografin och prostitutionen, de branscher som expanderar genom att sälja mänskligt kött till lågpris.

Ett av de mer bisarra exemplen på hur kvinnokroppen blir till verktyg och tillhygge i kristid, är porrfilmen ”Folkets uppståndelse mot ministerns fru”. I den hämnas ett gäng terrorister politiska oförrätter genom våldtäkt. Pascalidou hittar även nättips om att bordellsex är billigare än dejting, och får följa med en hjälporganisation till ett prostitutionsstråk. En sorglig bild att lägga bredvid, eller under, alla tal om grekiska ”räddningspaket”. Tillsammans illustrerar de hur mänskliga relationer och behov ytterst reduceras till kostnader och varor.

ANNONS

I språk och stil är Kaos rakt ingen helvetesvandring, och de personer författaren möter bjuder ofta på humor och värme. Bortsett från allt det jobbiga, kan man nog kalla detta en upplyftande rapport.

ANNONS