Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Alex Schulman: Skynda att älska

Trots en strålande inledning kantrar Alex Schulmans bok om relationen till sin far till det alltför sentimentala och självhävdande, skriver Per Planhammar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Det kan tyckas som om svenska romaner om mer eller mindre frånvarande fäder blivit allt fler på sistone, men som Mats Holm mycket riktigt påpekade i sin undersökande text på denna sida tidigare i veckan, är det faktiskt en genre som funnits hos oss sedan urminnes tider. Däremot kan en förändring skönjas, nämligen att den så kallade kändisfaktorn blir alltmer framträdande.
Det är som om vårt självutlämnande bloggliv gradvis smittar av sig på skönlitteraturen och då blir det bara en tidsfråga innan mer prominenta döda herrar kliver in mellan boksidorna. Förlagens marknadsavdelningar gnuggar händerna; det är helt enkelt lättare att sälja böcker om en Slas än en okänd Andersson.

Att rikskände elakingen Alex Schulman i denna tidsanda skriver om relationen till sin far, teveproducenten Allan, känns därför följdriktigt. Och jag har verkligen inga större problem med det. Så länge porträtt av det här slaget är välskrivna äger de givetvis också sin betydelse. Det handlar om att man som läsare i första hand ser bortom skvallernivån och ägnar sig åt en litterär bedömning.
Schulmans bok, Skynda att älska, inleds på ett strålande sätt. Alex återvänder för första gången till det torp i Värmland där de tydligaste minnesbilderna av fadern har ristats. Han tvekar redan vid dörren, livrädd för att ens en centimeter närma sig den bottenlösa sorg och vrede som finns uppdämd i vartenda rum. Det är en brinnande stark början.
Dessvärre kantrar skildringen snart över i det alltför sentimentala och självhävdande. Återstoden blir en uppräkning av isolerade händelser från barndom och uppväxt, till synes vitt skilda från varandra. Alex relation till den åldrade Allan, fram till dennes död för några år sedan, ter sig anekdotisk mer än något annat.
Uppsåtet med Skynda att älska har troligtvis varit att skriva av sig den sorg som en förälders bortgång oftast medför, men frågan är om man till varje pris måste offentliggöra resultatet. Att Alex Schulman verkligen kan gestalta en berättelse visar han här på några tiotal sidor och ifråga om litterärt värde borde han ha fått stöd att utveckla den talangen.