Aleksander Motturi: Etnotism - en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det kan vara svårt med olikheter mellan människor. Verkliga eller inbillade, så lätta att missbruka. Öppet och brutalt som när rasismen fortfarande var rumsren, eller mer diskret.

Filosofen och konstnärlige ledaren för Clandestinofestivalen, Aleksander Motturi, går i sin mycket välskrivna och infallsrika essä Etnotism i närkamp med det skillnadstänkande som han menar överlevt in i dagens mångkulturideal. Enligt Motturi är det inte frågan om någon medveten förtryckarstrategi utan främst om en seglivad språklig struktur som välvilliga intentioner till trots reproducerar diskriminering. Mångkulturåret är bara ett uttryck bland många för den rådande etnotismen, hävdar Motturi.

Författaren anser att det offras alldeles för mycket energi på att överbrygga den kulturella skillnaden och argumenterar för att frågan borde gälla "hur man upplöser den". Istället för att identifiera sig utifrån sin etnicitet framhåller Motturi "den pragmatiska böjelsen hos människan att identifiera sig med det som den enskilda situationen kräver".

ANNONS

Det Aleksander Motturi väljer att bortse ifrån är att diskriminering inte sällan just handlat och fortfarande handlar om att människor hindras att tänka och tala på ett åtminstone delvis annat vis än majoriteten eller den styrande minoriteten. Kurder förföljs för att de talar sitt språk, tibetanska barn lär sig i ockupationsmaktens skolor att deras litteratur, konst och filosofi är ålderdomligt trams, i Sverige får kvinnor som bär slöja ofta utstå omgivningens förakt - för att nu bara ta några exempel.

För Motturi framstår tystnaden som möjligt motstånd mot det han ser som etnotism. Exakt vad detta passiva motvärn består av blir jag inte riktigt klok på. Visserligen har författaren rätt i att språket för med sig en massa bråte, men är verkligen tystnaden den enda framkomliga vägen?

ANNONS