Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alan Hollinghurst | Främlingens barn

Alan Hollinghurst använder med framgång den litterära schablonen ”det engelska lantgodset” i sin roman som sträcker sig från 1913 till 2008. En mångfacetterad historia skriven med briljans, anser Karin Widegård.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Alan Hollinghurst

Främlingens barn

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Bonniers

Alan Hollinghurst förför oss med en nästan sexhundra sidor lång roman utan att omfånget känns omotiverat. Förför – därför att han skriver med sådan briljans att även den som är skeptisk till kronologiska berättelser över stora tidsspann faller till föga.

När man slår igen boken har man fått följa ett utsnitt i engelsk historia sett genom några familjers glansdagar och förfall. Och upplevt att tiden förändrar allt, både till det bättre och till det sämre. Inte minst männi­skans kropp går mot sitt slut förr eller senare.

Främlingens barn är till sist också en betraktelse över minnet och vad som blir kvar när tiden knådat alla hågkomster. Icke att förglömma att våra minnen också kan vara baserade på önsketänkanden och rena felslut.

Hollinghurst använder med framgång den litterära schablonen ”det engelska lantgodset”. Och med sina överlastade salonger, tunga draperier och utstuderade möbler utgör det onekligen en perfekt scen. Vi känner igen dragningskraften från tv-serier som En förlorad värld och Downton Abbey. Men Hollinghurst gräver inte ner sig i kulturhistoriskt detaljmåleri. Snarare fungerar godset som en palimpsest, en gammal handskrift vars text gång på gång suddas ut och skrivs om. Någon kallar så småningom Corley Court för ”en viktoriansk vederstygglighet”.

Det börjar 1913 med att Cecil Valance, en charmig och slarvig överklassyngling från ett gods utanför London kallat Corley Court, följer med sin Cambridgekamrat George hem till Two Acres. Ett betydligt enklare ställe i grannskapet. Där George bor med sin mor, sin bror och sin lillasyster Daphne. För läsaren står det genast klart att det vib­rerar en fysisk spänning av särskild art mellan de båda unga männen, vilket dock inte är uppenbart för omgivningen. Daphne, ännu oskuldsfull, förälskar sig huvudstupa i Cecil, hans påstådda diktarförmåga och hans beskrivning av det viktorianska överdådet på familjegodset. När han slänger ur sig en inbjudan till henne att själv komma och titta, blir det en omedveten förutsägelse om framtiden. Men Hollinghurst är förstås inte så enkelspårig att man utläser den ­exakta innebörden.

Under sitt besök på Two Acres skriver Cecil en dikt med samma namn, ett enkelt och okonstlat poem i Tennysons anda. (Romanens titel är hämtad från Tennyson och Hollinghurst har sagt att han rörs av Tennysons innerlighet.) Dikten kommer att bli händelseförloppets röda tråd. Vem var den egentligen tillägnad? Var den, som hon själv framgent hävdade, till Daphne – eller var det en förtäckt kärleksförklaring till George?

Perspektivet är genomgående homo­erotiskt. Jag undrar om inte detta mycket bidrar till spänsten. Det blir delvis en annan story. Mansrollen, förr och nu, erbjuder vissa friheter. Därmed inte sagt att männen i den här historien upplevs som fria, långt därifrån. Nej, snarare bekräftas att vi för eller mot vår vilja skyfflas framåt av tidens skovel och möts av mer eller mindre våldsamma händelser.

Men alla män här tycks attraheras av andra män som en naturlig del av en homosocial miljö. Ungefär som manlig fotboll, där det homoerotiska hela tiden tycks ligga latent för en utomstående betraktare. Sexuella förbindelser mellan vuxna män avkriminaliserades i England i mitten av 1960-talet. Men när vi når slutet av berättelsen är det 2008 och queer­teori är på tapeten.

I mycket är det också en metaroman om att skriva och samla sitt material. Slumpmässiga händelser har gett Cecil och hans ungdomsdikt kultstatus. Men vad är det egentligen för ett poem? Är det ens bra?

Med Paul Bryant kommer biografiförfattaren in i bilden. Första gången vi träffar på honom är det 1960-tal. Tillsammans med en manlig vän som är lärare besöker han Corley Court, som då förvandlats till internatskola. Parken har blivit idrottsplaner. En marmorstaty av poeten Cecil Valance är det enda som påminner om det förflutna.

Långt senare har Paul skrivandet som födkrok och försöker prångla ut artiklar till ­Times Literary Supplement. (En tidskrift som även Alan Hollinghurst skriver för.) Under ­tiden fortsätter han sökandet efter sanningen bakom dikten Two Acres. Han är säker på att det är en kärleksdikt till en man, George. Inte så lite ärelystnad kan tänkas ligga i ett sådant avslöjande, även om homosexualiteten inte längre är en stor sak. Nu är det i stället racet på bokmarknaden och kapplöpningen om att komma först.

Runt omkring pågår nu landsbygdens införlivning med Londons förstäder och ­fastighetsexploateringens utplåning av de sista minnesmärkena.

Jag har svårt att föreställa mig något annat medium än skönlitteratur som lika superbt skulle lyckas hålla ihop en så här mångfacetterad historia.