Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alan Bennett | Snusk – två osedliga berättelser

Alan Bennett är inte rädd för tabun men blir aldrig plump. Karin Widegård har läst en oavbrutet underhållande bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Alan Bennett | Snusk – två osedliga berättelser

Snusk – två osedliga berättelser

Översättning: Lars Ryding

Ordfront

Det finns en omisskännlig brittisk humor.

Vad annat kan man vänta sig av ett land som på allvar pryder gamla oljemålningar med sidenrosetter till jul. Som har en drottningfamilj med parodiska inslag värdiga en dokusåpa. Ändå still going strong.

Något som Alan Bennett suveränt utnyttjade i en tidigare bok, den hysteriskt roliga Drottningen vänder blad. Där drottningen, som är ute med sina hundar, måste gå in i en bokbuss och råkar bli fast i läsandets klor.

Fawlty Towers och Mr Bean ger andra goda exempel på brittisk humor. Men traditionen är mycket längre än så.

Det komiska förutsätter en krock mellan det korrekta och det absurda – utan att de utesluter varandra. Lite som Storbritannien självt.

Hur vansinnigt innehållet än är så framkallar det inga språkliga affekter hos författaren. På sin höjd ögonbrynshöjningar. I Sverige är Johan Hakelius med boken Ladies en exponent för stilen. Han är ju inte britt, men så nära man kan komma utan att vara det.

Effekten bygger på flitigt bruk av understatements kombinerat med ett halsbrytande innehåll: ”Efter en småtråkig dag (fel på sköldkörteln, diafragmabråck och (inre) hemorrojder) satt hon i köket och tog en stilla drink då det ringde på dörren.”

Damen ifråga är Mrs Donaldson. Huvudfigur i den ena av Alan Bennetts berättelser i Snusk två osedliga berättelser. Som framgår av titeln är det snusk i gammaldags och lite porrig bemärkelse. Efter ett inte helt oangenämt inträdande i änkeståndet måste Mrs Donaldson försörja sig som övningspatient för osnutna medicinstudenter. Något hon visar sig ha en oväntad talang för.

Det här är satir riktad mot övre medelklass och överklass. Den skyr inte tabun men blir inte plump. Man får viss sympati till och med för de värsta nötterna. Satir som bara slår neråt och inte inkluderar författaren eller tecknaren själv är aldrig rolig.

Det framgår väl ganska klart vad som skiljer brittisk humor från svensk tönthumor. Det är bara att kasta sig in i boken för några timmars oavbruten underhållning.