Aktuellt slut på en bra dans- och teaterfestival

Batsheva dance company gör en stark och imponerande final som dansar rätt in i yttrandefrihetsdebatten.

ANNONS
|

Jag dansar varje dag. Det borde alla göra, säger koreografen Ohad Naharin i dokumentärfilmen Mr. Gaga. Jag är beredd att hålla med. Särskilt efter att ha deltagit i workshopen Gaga/People, som i torsdags hölls på Vara folkhögskola – och i dag ges på Göteborgsoperan. Både filmen och workshopen är förnämligt extramaterial till föreställningen Last work, i det paket med Batsheva dance company och Ohad Naharin som utgör grande finale för årets Göteborg Dans- och teaterfestival.

Att lägga festivalpremiären på Vara konserthus är en fin gest till konserthusets idoga dansfrämjande och ett bra exempel på festivalens försök att expandera i regionen. Naharin var själv på plats, men osynlig för publiken. I kväll samtalar han efter föreställningen med Catharina Bergil, en av festivalens kuratorer.

ANNONS

Stjärnkoreografen dikterar alltid villkoren och han ställer stora, precisa krav. Ett är att ingen får titta på workshoparna i Gaga, det är deltagande som gäller. Gaga är ingen teknik, utan ett rörelsespråk eller förhållningssätt, som Ohad Naharin har utvecklat. Gaga handlar inte om att domptera muskler utan om att bli medveten och tillåtande visavi sin egen kropp. Det handlar inte om hur det ser ut, utan om hur det känns. Konkret, helt utan flum.

Gaga sprids över världen

Danskompanier världen över har anammat Gaga, även Göteborgsoperans. Men Naharin sprider också Gaga till människor utan särskild dansbakgrund. I gympasalen i Vara är vi några medelålders icke-dansare bland estetklasserna från Skara och Alingsås. Under dansaren Bret Easterlings lågmälda och mjuka instruktioner, försöker vi befria rörelsen. Sedan drar vi till Park bio i Vara och ser Tomer Heymanns dokumentärfilm.

Mr. Gaga ger en fördjupande, ibland gripande, bild av både människan och den berömda koreografen Ohad Naharin. Heymann har följt honom under många år och visar inte bara snygga klipp med dans utan går nära med öppenhjärtiga reflektioner, både från kollegor och Naharin själv.

Här finns också ögonblick ur barndomen på kibbutzen, och som ung soldat – i nöjespatrullen. Han har alltid dansat, men tänkte aldrig på dans som yrke och karriär. Det var andra, först mamman, som såg den unika begåvningen och visade vägar.

ANNONS

Världsstjärna

Idag är Ohad Naharin en av världens främsta koreografer och sedan 1990 ledare för det israeliska kompaniet Batsheva dance company, baserat i Tel Aviv, men flitigt turnerande. Kompaniet gästade Göteborgsfestivalen redan 1998, med Sabotage baby. Och Naharin har satt upp sina verk Axioma 7 (2000) och Perpetuum (2002) på Göteborgsoperan – en ära och kvalitetsmarkör för huset.

Last Work är från 2015. I filmen berättar han om titeln, som han ofta frågor om – omgivningens ängslan att 62-åringen ska lägga av? Enkelt förklarar han att varje verk är det senaste. Mer komplext att han aldrig vet om han får göra något mer – i en värld där rasister härjar och i ett land där han säger att regeringen utgör en fara för medborgarna.

Politisk dans

Det politiska perspektivet är i någon mån alltid närvarande hos Ohad Naharin. Både som underström i koreografierna och som faktisk handling i samhället.

I Last work blir det tydligt. Längst bak på den tomma scenen springer en kvinna i

lysande blå långklänning, hela föreställningen igenom. Rullbandet sackar aldrig. Är hon på väg från, eller till något?

En hukande man kravlar in på scenen. Flera dyker upp. Individer, var och en med sitt rörelseuttryck. Här blandas svårmodigt inkapslade lemmar med kroppar i hoppsastegets lätta flykt. Som alltid vårdar Ohad Naharin rörelserna in i minsta detalj. Allt föds inifrån och blir uttryck som kommunicerar. Gagaträningen får med de 18 dansarna sin fulländning.

ANNONS

Oroväckande ljudmiljö

Solitärerna formar en grupp i tät, taktfast framåtrörelse. När den öppnar sig ser vi en handgripligen instängd kropp. Så pendlar koreografin mellan individernas frihet och kollektivets organisation. En oroväckande ljudmiljö formas av Maxim Warratts soundtrack och Grischa Lichtenbergers originalmusik.

Ombytta till vitt, ställs dansarna på rad – ett signum för Naharin. Utbrott av grupper i samspel ställs mot andra, där över- och underordning råder, förtydligat av långa, svarta kaftaner.

Känslan av förtryck, som ensemblescener med alla kuvade mot golvet skapar, byts plötsligt mot eufori. Fredsfanan vajar, trumman dånar, mikrofonen förankras med stadig tejp – det fria ordet värnas.

Men tejpen dras vidare, surras om varje dansare. Festen slutar i ett fjättrat kollektiv. Batsheva och Last work dansar imponerande och starkt, rätt in i vår svenska yttrandefrihetsdiskussion. Ett hett slut på en bra festival.

ANNONS