Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Agneta Rahikainen | Kampen om Edith Biografi och myt om Edith Södergran

Jag hade gärna sett en Södergran som formades både av sitt sjuka och sitt kompetenta jag. Nu får vi i istället en Södergran så befriad från smärta, ensamhet och ångest att jag efterhand får svårt att tro på henne, skriver Malin Lindroth om Agneta Rahikainens bok Kampen om Edith.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Agneta Rahikainen

Kampen om Edith Biografi och myt om Edith Södergran

Schildts & Söderströms

Med tanke på att Edith Södergrans poesi är så motsägelsefull kan det tyckas dystert att Södergranmyten har förblivit så ensidig. Med en litterär produktion som trots det lilla omfånget – sammanlagt rör det sig om 375 sidor – rymmer storslagna kärleksdikter, otåliga aforismer, religiöst färgade naturlyrik jämte rungande nietzscheanism borde Södergran om någon kunna gå till historien som en sällsynt komplicerad och svårdefinierad person, men så fungerar nu inte författarmyter. I likhet med så många andra i förtid döda har modernismens nordiska banbrytare fått dras med en starkt förenklad bild, ofta helt överskuggad av sjukdom och döende.

Ernst Brunner, Eva Ström och Ebba Witt-Brattström hör till dem som tidigare har gått i närkamp med södergranmyten. Nu finns också Kampen om Edith som systematiskt gör upp med allt man möjligen trott sig veta om det döende geniet i den karelska ödemarken. Den finlandssvenska litteraturvetaren Agneta Rahikainen, som i våras doktorerade med Poeten och hennes apostlar, en biomytografisk analys av Edith Södergranbilden, har gjort ett gediget deckararbete bland originaldokumenten och avlivar myt efter myt.

JO VISST VAR Södergran fattig när hon dog, men den ekonomiska nöden varade bara i några få år. Innan dess, menar Rahikainen, levde hon gott och rörligt och långt ifrån isolerat i ett hem, som fram till ryska revolutionen ingalunda var någon avkrok. Så särskilt bespottad var hon inte heller. Tvärtom, visar Rahikainen, var recensionerna av debuten ovanligt många och intresserade.

I takt med att myterna rasar framträder bilden av en ovanligt frisk och klarögd Edith Södergran – kaxig, beläst, fri i tanken – som står i skarp kontrast till det excentriska naturbarn som beskrivs i Gunnar Tideströms kända Södergranbiografi från 1949; ett verk som Rahikainen håller fram som en tungt vägande faktor i mytskapandet.

Boken består av två delar – en biografisk del och en del som diskuterar hur södergranmyten uppstår. Rahikanien är noga med att redovisa fakta, men hon gör det med en ledighet och sällsynt gott öra för ordens valörer, som gör texten oavbrutet levande, allt illustrerat med fotografier av en Södergran vi sällan sett: skrattande, lekfull, välmående. Som intressantast blir det i del två när Rahikainen resonerar kring hur myten om Södergran skapades med god hjälp av Södergrans författar- och kritikervänner Elmer Diktonius och Hagar Olsson, båda på jakt efter – sin – Södergran och efter ett olyckligt geni, som kunde kratta den litterära manegen för modernisterna.

FÖR MIG, SOM tappade kontakten med Södergrans poesi för många år sedan, är det roligt att återupptäcka poeten i ny skepnad och samtidigt få skäl att fundera kring skapandet av kvinnliga författarmyter. Ändå kan jag inte utan reservationer ta denna nya Södergran i famn. Är inte Rahikainen snubblande nära att göra denna starka, dugliga, friska Södergran till en ny myt, som bättre passar vår tid?

Hur montera ned gamla myter utan att skapa nya?

Balansgången är naturligtvis svår också för den initierade Södergrankännaren. Som bäst fungerar det i de partier när författaren ger ordentligt med svängrum för det paradoxala i Södergrans person. Som i den fina skildringen av vänskapen mellan Södergran och Hagar Olsson där Södergran tillåts träda fram i all sin lynnighet, lika gränslös som innerlig. Mardrömsväninna och själsfrände i en och samma person. Mer problematiskt är att Rahikainen efterhand inte bara gör upp med eftervärldens romantisering av Södergrans sjukdom utan också med sjukdomen självt. Som ville hon inte riktigt kännas vid den Södergran som kom att leva med tuberkulos under hela sitt vuxna liv.

Jag hade gärna sett en Södergran som formades både av sitt sjuka och sitt kompetenta jag. Nu får vi i istället en Södergran så befriad från smärta, ensamhet och ångest att jag efterhand får svårt att tro på henne. Rahikainen understryker att sjukdomen kom och gick – hon var sjuk, javisst, men inte dödssjuk hela tiden – till den grad att tuberkulosen börjar kännas som en bagatell i sammanhanget.

INTE ENS NÄR Södergran står på tröskeln till döden vill Rahikainen riktigt gå med på att det är ensamt och illa ställt. Också under de sista åren, menar hon, fanns modern där som sällskap och hjälp, det fanns intellektuella att brevväxla med och en rad högt litterärt och kulturellt bildade personer bodde i Raivola. – Men hon var ju döende!, vill jag ropa. Och bara 31! Klart att det var ensamt oavsett hur bildade grannarna var.

Det slår mig att denna in i döden kompetenta Edith nog är en Södergran som passar väldigt bra i vår tid. Frågan är bara – är detta verkligen den kvinna och författare bakom myten som baksidestexten utlovar? Eller är det tvärtom så att Rahikainens ganska ensidiga beskrivning av Södergran som humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert är en ny sorts romantisering?

ÄMNET

Den finlandssvenska litteraturvetaren Agneta Rahikainen, som i våras doktorerade med Poeten och hennes apostlar, en biomytografisk analys av Edith Södergranbilden, har gjort ett gediget deckararbete bland originaldokumenten och avlivar myt efter myt. Men hur monterar man ner gamla myter utan att skapa nya? undrar Malin Lindroth.

SKRIBENTEN

Malin Lindroth är författare och kulturskribent. Hon recenserade senast Margareta Lindholms roman Emilys porträtt.