En bok kan knappast komma mer lägligt än Agnes Hellströms Att vara utan att synas. Författaren är gammal internatskoleelev och boken är en kritisk granskning av de tre svenska riksinternaten.
Agnes Hellström använder sig av egna erfarenheter, arkiv och gamla klipp och intervjuer med nuvarande och före detta elever. Hon besöker också Grennaskolan och Sigtunaskolan (Lundsberg släpps hon inte in på) och skildrar återträffar och middagar med egna gamla internatskolevänner.
Fram träder en värld som sluter sig kring en vi-känsla så stark att de som blivit del av den kallar sig för familj. Tyvärr visar det sig vara en till stora delar ganska dysfunktionell familj, som försöker sopa alla problem under mattan. Hellström menar att det råder en tystnadskultur och visar hur de som bryter den riskerar uteslutning.
Sedan hennes roman Ränderna går aldrig ur, som bygger på hennes skoltid på Sigtunaskolan, kom ut 2009 har hon själv fått känna på kylan. Gamla vänner och bekanta kommer med nålstick. Den adliga släkten markerar avstånd. Middagsinbjudningarna slutar att komma.
Precis samma ovilja att prata och lyssna tycks utmärkande för hur Sigtunaskolans och Lundsbergs ledningar hanterar de problem de uppenbart har (Grennaskolans svårigheter är, framgår av Hellströms efterforskningar, inte alls av samma dignitet). Det är inte de upprepade kränkningarna, misshandelsfallen och övergreppen som är bekymret, det är att någon tjallar för folk som inte kan förstå.
I ett kapitel resonerar Hellström kring likheterna mellan internatskolorna och religiösa sekter. De visar sig vara förfärande många. Gamla elever hon intervjuar, som är kritiska till sin tid på skolan och den människosyn de fick med sig därifrån, beskriver hur de blev mer eller mindre personlighetsförändrade.
Pennalismen har alltid varit en självklar del av framför allt Lundsberg och är så normaliserad för de invigda att de antingen inte ser den eller vägrar erkänna att det är något fel med att äldre utnyttjar yngre, låter dem bada i filmjölk med matrester, snus och fimpar, slår dem, kränker dem sexuellt eller väcker dem mitt i natten för att tvinga dem att göra armhävningar. De som gör motstånd och knäcks, eller som hoppar av skolan av andra skäl, skuldbeläggs: de är svaga som inte klarat av att anpassa sig.
Många vuxna, både föräldrar och personal, vet mycket väl vad som händer men låtsas som det regnar eller, än värre, uppmuntrar det på olika sätt. Lundsbergs och Sigtunaskolans styrelser, liksom Lundsbergs rektor och föräldraförening, framstår inte bara som världsfrånvända utan också som inkompetenta, ur vilken synvinkel man än väljer att se på deras agerande.
Också reaktionerna när Lundsberg stängdes talar sitt tydliga språk. Representanter för skolan pratade harmset om att åtgärden inte står i proportion till vad som hänt och att det är en kollektiv bestraffning. Det är brösttoner från personer som är ovana att bli ifrågasatta – och som tappat förmågan att se att det faktiskt är högst rimligt att stänga en skola där grov pennalism kommit att bli en del av verksamheten, vilket visats i både Hellströms bok, Uppdrag gransknings reportage och i Skolinspektionens rapport.
Stängningen handlade inte om kollektiv bestraffning utan om att skydda unga människor från att utsättas för övergrepp. Men om man skolats till att anse att rättigheter tillhör de starka, och de svaga endast har skyldigheter, så är det helt logiskt att se något som görs till skydd för svaga som en bestraffning av de starka. Stängningen bör därmed betraktas som ett skydd av alla elever – från att fostras till pennalister och skaffa sig en människosyn som inte hör hemma på 2000-talet.
Också beskyllningarna om att stängningen berodde på ”klasshat” är befängda. De många händelsernas allvar talar sitt eget tydliga språk. Vi formas alla av de sammanhang vi hamnar i. Slutna grupper kan skapa kulturer som är väldigt svåra att bryta. Miljöer som främjar stark lydnad och en absolut hierarki är ingen bra grogrund för demokratiska värden, empati eller mod att stå upp för sig själv eller andra, vare sig man kommer från överklassen eller från någon annan samhällsklass. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Agnes Hellströms välresearchade bok att de traditioner som Lundsberg lever med helt enkelt inte går ihop med den svenska skolans styrdokument och värdegrund. Det räcker gott att hata pennalism för att vilja se en stängning av Lundsberg. Att de nu får tillåtelse att öppna igen inger oro för att signalen blir att det inträffade trots allt inte varit så farligt.
Agnes Hellström brottas boken igenom med sina egna minnen och gärningar, egna privilegier och val i livet. Här finns både skarpa fördömanden, medkänsla, ambivalens och jobbiga insikter om de konsekvenser bokens publicering kommer att få både för henne själv och andra. Än en gång utsätter hon sig för att betraktas som förrädare och bli baktalad bland släkt och vänner.
Allt detta gör boken levande, sympatisk och fängslande. Den andas både klokhet och en moralisk resning som tyvärr är allt för ovanlig – och som hennes gamla skola av allt att döma inte kan ta åt sig äran för.
ÄMNET
Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas – en kritisk granskning av de tre svenska riks-internaten.
SKRIBENTEN
Eva-Lotta Hultén är författare och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om läxors betydelse.
