Kanske är det inte en nödvändig början, en nödvändig kronologi, men på plan 3 på Röda Sten finns ett par tekniskt enkla videofilmer som ger en biografisk ingång till Adrian Pacis verk.
I Believe me I’m an artist från 2000 har konstnären inkallats till polismyndigheten i Milano, misstänkt för övergrepp: varför har han ritat en albansk passtämpel på sin dotters nakna rygg? Paci förklarar att det är ett konstverk som symboliskt markerar en viktig övergång, från flyktingens tillstånd till exilens, och hänvisar till en annan video som visar hur hans lilla dotter hittar på en saga om en gris och en tupp och en ko och om kriget, ”de mörka krafterna”, som leder till den flykt till Italien som lämnar en ledsen ko kvar. ”Var hon naken?” frågar polisen.
Att den videon (Albanian Stories från 1997) visats på bland annat Venedigbiennalen gör inget större intryck, men Paci får ändå gå (upptagningen är den stationära övervakningskamerans).
Kriget är den serbisk-albanska konflikten, Kosovokriget. Videon med den lilla dottern som på Röda Sten visas strax intill markerar Pacis förvandling från målare till filmare, från ”någon som skapar former till vittne”, som han sagt i en intervju. Men att i det här fallet uppfatta vittnets roll som passivt och bara registrerande är ett misstag.
Visserligen är en film som Klodi som visas på våningen under ett till synes helt oredigerat videoporträtt av en ännu ung man som berättar en lång och vindlande historia om albansk landsflykt och personlig förlust. Men i andra filmiska verk finns en iögonenfallande, ofta brant stiliserad formvilja, både i anslutning till fiktionen och till en klassisk genre som porträtt. Kanske som mest renodlat i denna utställnings två största verk, Centro di Permanenza Temporanes och The Column.
Att återge Pacis filmer som berättelser kan lätt ge ett intryck av banalitet, av symbolisk övertydlighet. I det förstnämnda verket äntrar en skara människor på en livligt trafikerad flygplats långsamt trappan till ett flygplan som helt enkelt inte finns där. Uppe på den trånga plattformen blir de stående, en stark bild av migration och främlingskap. Ett slags tableau vivant, en levande tablå där de rörliga porträtten mot den symboliska klangbottnen blir det egentligt betydelsebärande.
Formmässigt lika sträng är ändå skeendet i The Column (som Röda Sten också varit med om att producera) betydligt mer komplext. De kinesiska arbetarna som under själva överfarten på fartyget hugger fram och slutför den till ett italienskt slott beställda marmorpelaren blir till en bild av en global kapitalistisk marknad – men andra lager är både intressantare och svårare att komma åt. Den ordlösa, i sina bilder strängt komponerade filmen träder fram som en liknelse, där själva den släthuggna produkten till slut vilar som en mystisk och mytisk kropp – ikinesisk marmor, fullbordad av kinesiskt hantverkskunnande, ändå bärare av en helt annan föreställningsvärld, ett koncentrat av ett europeiskt kulturarv.
Filmer av Adrian Paci kan annars, har jag märkt, sätta sig i minnet mer som en bild än en händelseföljd. Att just gränssnittet mellan den rörliga och orörliga bilden fascinerar Paci blir tydligt i flera andra verk, kanske är det hans arvegods som målare.
Som The Last Gestures: dottern som på sin bröllopsdag för sista gången filmas med sina syskon och sina föräldrar innan hon får ett nytt hem. I fyra projektioner följer vi en bilds gradvisa övergång i en annan, som i ett försök att framdestillera det yttersta ur såväl bildens som filmens förmågor – det som inte ryms i en bild, men som filmens sedvanliga tempo å andra sidan alltför snabbt offrar åt tiden.
Alltsedan Douglas Gordon i början av nittiotalet i ett videoverk tänjde ut Hitchcocks Psycho till tjugofyra timmar är det inte ett helt nytt fält för undersökningar, men möjligen kommer detta intresse, denna tidsundran, så att säga andra verk till godo.
Unikt är det i alla fall att se en kort filmisk sekvens tolkad i en serie etsningar (She från 2008): små skiftningar fångade i ett fint regn av etsade streck som för ett svenskt öga faktiskt kan föra tankarna till Zorn. Filmerna förblir väl starkast men ett sådant verk är ändå mindre stickspår än motsatsen: en ny ingång. Också till filmerna.
