ADAS musikaliska teater | Jag är ett barnhemsbarn
ADAS musikaliska teater | Jag är ett barnhemsbarn

ADAS musikaliska teater | Jag är ett barnhemsbarn

ANNONS
|

Av vuxna svenskar har fem procent någon gång varit omhändertagna som barn. En av dem är Fia Adler Sandblad, lämnad på barnhem en vecka gammal och uppvuxen med adoptivföräldrar.

Föreställningen Jag är ett barnhemsbarn ingår i ett större projekt där hon utifrån sitt eget liv och andras sysslat med erfarenheter av att förlora sina biologiska föräldrar. En masterutbildning, en skolkonsert med GSO i våras och nu en vuxenföreställning i regi av Gunilla Johansson och med Jonas Franke-Blom som musiker och medagerande.

Självutlämnande? Visst, men mycket mer än så: en fiktiv berättelse där jaget är på riktigt, som Fia Adler Sandblad skriver i den läsvärda programboken. Barnhemsbarnets erfarenheter av övergivande och bristande anknytning delas av många. Textmaterialet leder henne från bortlämnande och adoption till skola, teaterstudier och nutid som medelålders mor. Ett liv levt, upplevt, genomlevt – och på scenen så lätt att känna med och känna igen.

ANNONS

I den intima salongen på Konstepidemin har ett skevt rum byggts av glänsande stålbjälkar. Bilder från familjealbum projiceras på väggarna, ljudklipp med andra barnhemsbarns berättelser spelas upp och ger den självbiografiska historien behövliga pauser och perspektiv.

Ämnet må vara ett mörkt ackord, men här ryms också uppsluppna, komiska toner. Jonas Franke-Bloms närvaro är avgörande. I korta scener – ibland bara lätta anslag – kliver han in i en roll, dubblerar en replik, kastar en bevittnade blick från sidan på det en gång oönskade barnet. Från sitt itusågade piano (med en synt inuti) glider han sömlöst mellan sånger, soundscapes och ny kammarmusik.

Jag är ett barnhemsbarn är en sällsynt föreställning, på en gång själsmogen och sceniskt komplett. Dock med kort spelperiod och få sittplatser. Tårar kommer att trilla, var så säker.

ANNONS