Konstnären Cecilia Edefalk är född 1954 och själv har jag följt henne sedan genombrottet på åttiotalet med några omdiskuterade målningar som utgick från en reklambild för sololja. Men – som Edefalk inskärpte – hennes måleri handlar inte alls om massmedier och reklam. Snarare kretsar det kring självporträtt och anonymitet, upprepningar och förskjutningar. Plötsligt kan något oväntat inträffa i ett konstnärligt arbete.
Jag har – jag ser det som en kvalitet – haft svårt att riktigt pejla hennes måleri och fick kanske inte fler nycklar här eftersom Edefalk inte talade särskilt om konst och idéer som inspirerat henne. Snarare beskrev hennes Sommar vikten att göra sig fri, hitta ett ljus och ge arbetet tid. Good enough! Ett stipendium på Kunsthaus Bethanien i Berlin blev ett stort lyft på nittiotalet.
2009 fick Edefalk fick en invitation till Mongoliet och svarade med ett stycke "land art" som en bilburen europé kanske inte skulle ratta eller fatta. Edefalk gick runt ett litet berg med fermenterad hästmjölk i munnen och spottade ut det i håligheten på toppen. Då kom örnarna. De melankoliska mongolerna tyckte mycket om det. De tyckte också om att lyssna till Byssan lull.
Musiken: Larssons Pastoralsvit, Trenets La Mer, Hot Butter's Popcorn men framför allt premiär på morfar Martins musik från 1932.
Sista meningen: Den vita brevduvan har varit här i flera veckor! Är det nån därute som vet vad man skall göra.
Onsdagens sommarvärd: Daniel Sachs.
