Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Mick Jagger och Keith Richards i Kungliga tennishallen i Stockholm 1965.

50 år av Satisfaction - hörnstenen måste flyttas

En av historiens mest kända rocklåtar fyller femtio år idag. Andres Lokko skriver om den kanske allra mest kända som utgör själva definitionen och sinnebilden av rock’n’roll i dess mest renodlade form.

The Rolling Stones (I can’t get no) Satisfaction firar ett halvt sekel.

Och baserad som den är kring en gitarrslinga som förvandlade Keith Richards till Det Mänskliga Riffet för all framtid brukar det också vara allt vi behöver veta.

Än idag är (I can’t get no) Satisfaction i princip den låt som nästan undantagslöst utgör det sista obligatoriska extranumret under orkesterns lika museala som outtröttliga framträdanden.

(I can’t get no) Satisfaction är tre minuter och 42 sekunder lång.

Det finns de som hävdar att hela rockens dna ryms inom den tidsrymden. En gång för länge sedan så förhöll det sig också så.

Som den självutnämnda bakdelen på rockhistoriens mesta elefanter, de som man aldrig blir av med, där The Beatles utgör den främre delen i slips eller i alla fall glasögon, känns det som musikjournalist år 2015 nästan lite fånigt att ens skriva ut något av deras namn.

Se själv: The Beatles. The Rolling Stones.

Ungefär som att man tjafsar om stumfilm eller laterna magicans överlägsenhet när man kan ta del av en 3D-iMax-Megascreen-ReDux-karneval på väggen i sitt eget vardagsrum.

Men någonting oerhört intressant skedde med båda de här gruppernas historik och interna rankninglista för ett tiotal år sedan. Gruppdynamiken och konsensus skrevs faktiskt om. Fokus tilläts äntligen skifta och uråldriga sanningar ersattes av nya. De är inte heller på något vis eviga. För, ja, rockhistorien inte bara måste skrivas om – utan att vi ens märker hur eller när det sker så gör den det ibland alldeles själv och alltid högst organiskt.

Vi andra kan mest se på och, om vi har tur, njuta av det.

Aningen yngre musikfanatiker och vakna hobbyhistoriker vet kanske inte på minuten var de befann sig när Paul McCartney plötsligt bytte plats med John Lennon som relevant inspiratör och förebild.

Vi vet bara att det plötsligt hade inträffat, något som i flera decennier hade tett sig omöjligt. Snudd på helgerån.

Detsamma drabbade The Rolling Stones och gjorde det ungefär samtidigt. Mick Jagger steppade fram och knuffade undan Det Mänskliga Riffet.

Givetvis gjorde varken McCartney eller Jagger det i samtliga historieböcker, blott i de relevanta. Bland den icke-nostalgiska historierevisionismens expertis var förändringen ett faktum.

Vi älskade varje sekund av det.

Den som inte satt fast i sin egen nostalgiska och oföränderliga tolkning där eviga sanningar förblir just eviga och ristade i granit levde ju musik sprungen ur Beatles- och Stones-medlemmars livsverk i allra högsta grad i DJ-bås, som samplade idéer och på listor över nya generationers artisters listor över musiken som betytt mest för dem under tillkomsten av deras egen musik.

En gång i tiden var det ett skojigt skämt när den brittiske komikern Steve Coogan i sin roll som programledaren Alan Partridge introducerade en låt på sin lokala radiostation i Norwich med orden: Wings, the band The Beatles could have become.

Så är det inte längre: Wings är blodigt allvar.

Jaggers trendkänslighet var lika länge något man helst fnös åt. Men med facit i hand är det just hans fäbless för avvikelser från traditionell rock och blues med utflykter i trendigheter som funk och disco som resultat som idag inspirerar och för en dräglig och omvärderat hipp tillvaro långt utanför oldies-radiokanalernas förutsägbarhet.

Till och med Mick Jaggers soloskivor är en aldrig sinande glädjekälla till baleariska discorockpärlor. För att inte tala om Paul McCartneys II från 1980.

En del av mig tror att generationerna strax före min egen spelade sönder sin rock. De bestämde vad som är bäst och viktigast och gjorde i slutändan sin historia irrelevant. Kulturella hörnstenar måste flyttas med jämna mellanrum. De kan inte förbli konstanter.

Så inte heller (I can’t get no) Satisfaction.

Det är för övrigt lätt att leva i villfarelsen att den handlar om sex.

Men passande nog behandlar Jaggers lyrik exakt det vi har diskuterat: han dikterar hur en äldre generations sanningar inte ger honom någon som helst tillfredställelse.

When I’m drivin’ in my car/

And that man comes on the radio/ / And he’s tellin’ me more and more/

About some useless information/ Supposed to fire my imagination/I can’t get no, oh no no no/Hey hey hey, that’s what I say/ I can’t get no satisfaction

Just de orden är precis lika sanna idag som när de författades och publicerades i juni 1965. Det är bara det att Jaggers fiende, alltså den trista farbrorn på radion eller i tv-rutan, sedan mycket länge har ersatts av nya farbröder som under ed svär på sin rockbibel att ingenting ska få förändra deras värld.

I slutet av oktober kommer vi, med kanske än starkare eftertryck, att få skäl att återkomma i ämnet då The Who’s My generation med textraden hope I die before I get old också ska fira sina fem decennier i rockens hemtjänst.

Fakta: Satisfaction

The Rolling Stones singel (I can’t get no) Satisfaction fyller femtio.

Låten innebar gruppens stora genombrott i USA.

Den kom på andra plats när tidningen Rolling Stones 2004 rankade de 500 bästa låtarna genom tiderna.

Har spelats in av en rad andra artister, däribland Aretha Franklin och Otis Redding.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.