Sami Said är född 1979 i Eritrea, kom till Sverige tio år senare, är uppvuxen i Göteborg och gjorde en rosad romandebut förra året med Väldigt sällan fin som följdes upp i våras av Monomani. Hans Sommarprogram var motsatsen till de ganska fåraktiga framgångssagor som ibland bräker i programmet och speglade i stället rummet mellan att vara svensk och mötas med andra förväntningar om man ser ut att komma från norra Afrika.
Saids program byggde på hans dagboksanteckningar, vilket gjorde det väl rapsodiskt men med en lågmält funderande och fint underskruvad humor. Skall han som mörkhyad muslim tvingas försvara Saudiarabiens rättssystem eller bara behöva besvara de lokala råskinnens plattskalligheter? Sami Saids dagboksmosaik handlade ändå mer om en tämligen allmängiltig berättelse om vuxenblivande och rollspel, om att vara sluten och bemöta alla kommunikativa krav. Den leende Sami Said framstod till sist som en karaktäristiskt regelorolig svensk som inte önskar dagens färdplan bruten av andras beräkningar. Han pekade på bryderiet att både vara osäkert utomstående och att vilja vara det för integritetens, ja för den egna frihetens skull. Vem kan inte känna igen sig?
Musik: Fina atmosfäriska och souliga låtar, ibland svårplacerade, ibland oidentifierade men inledningsvis ändå Parker and Lily och sedan möjligen Nina Simone. Jag hade velat veta mera.
Sista meningen: Jag vill vara allt, splittrat, inkonsekvent, kanske något felaktigt och en dag enhetligt.
Onsdagens sommarvärd: Karin Adelsköld
