Sommarteater är högriskteater, ofta har vädret sista ordet. 123 Schtunk har under många år trotsat elementen och spelat klassiker med lösnäsor i cirkustältet vid Varbergs Fästning. Men nu har vindarna – kanske också andra tidsvindar – fått ensemblen att flytta inomhus till Nöjeshallen i Varberg Event. En funktionell lokal, men nog saknar jag tältets charm och intimitet.
Shakespeare i Nöjeshallen alltså – onekligen en annan klang i varumärket än när gamle Will spelas på Gräsgården i Vadstena eller i Romateaterns Klosterruin. Men konstnärligt märks ingen anpassning för årets Kung Lear, tvärtom tycker jag att de tyglat sin spelstil. Det improviserade samspelet med publiken har dämpats, tjoande åskådare dompteras hårdare. Ändå är publikkontakten Schtunks livsluft, den ger spelet energi.
Denna afton efter premiärkvällen verkar ensemblen lite avslagen och publiken inte helt med på noterna. När Josefine Andersson och Lasse Beischer i en scen möts som greve Gloucesters bägge söner sker det som hiphopare på Rinkebysvenska, men skämten faller platt i salongen. Blixtsnabbt växlar de till pilsnerfilmssvenska och ”tjeeenare, gamle gosse” – en avläsning av publikens ålder som blir till omvänd skrattspegel. I Shakespeares anda, ska tilläggas, dessa ädelstenar glimrar i Britt G Hallqvists redan klassiska översättning.
Men en Kung Lear utan sidekicken Narren? Rollen är skriven som vore det pjäsens egen parkour-utövare, en snubbe som med poesin svingar sig förbi alla språkliga hinder. Med bara tre i ensemblen har flera grevar och budbärare fått strykas, så också många sidoscener. Schtunk klarar sig utan Narren, de har ändå tre clowner i världsklass på scenen.
Lasse Beischer är självskriven som kungen, han har ju tidigare övat sig på den verkligt galne Rickard III. Lear har jag annars alltid räknat som mer senil än tokig. Han är 80 år, glömsk, livstrött. Hans plan att rättvist dela riket mellan de tre döttrarna misslyckas tvärt: allt blir knas och ur frustrationen växer intrigen, ränksmideriet, brevsmusslandet, vapenskramlet.
Beischer gör kungen i vit, fotsid dräkt (inköpt i Rosengård, lovar han) och med en ilsken glöd som får en liten flicka långt fram att huka förskräckt. Så kan det gå: en bisarr, och komisk, situation i stunden ger honom tillfälle att stanna upp, tappa masken, reagera, skämta om det fantastiska som är teatern: här delar vi, skådespelare och publik, faktiskt just nu detta rum. Den magin är ren konst och ovärderlig.
Henri Kokko och Josefine Andersson delar på de viktigaste rollerna, med Beischer som skejtande grevslyngel. Även en halvkokt kväll som denna är det en förmån att vara med när Andersson lägger in friväxeln som dottern Goneril i svart korsett och fotbollsstrumpor. Hon har alltmer, och med all rätt, tagit sig rollen som den vassaste kniven i setet, underbar på sjungande dalmål som den underdånige Greven av Kent. Underifrån laddar Henri Kokko också ofta sina roller, men här kommer han ut och använder dialekter som kreativ olja, helt lysande som bullrigt cykelbud på obegriplig finsk-italienska.
Egentligen är Kung Lear en mycket livsklok pjäs, om än tragisk. Den beskriver samma generationsproblem man kan läsa om i dagens samlevnadsspalter. Men det är ingen lätt pjäs att kapa i, och tempot sackar här ibland betänkligt. Ändå gillar jag uppsättningens fokus och färdväg.
Att den trötte kungen får upp ögonen för livets värden först när han dör på sin tron, som består av en guldmålad solstol av billigt märke, är precis som det ska. En ny självironisk trofé i Schtunks egen gren.
