Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Övertygande om kriminella bröder

Att lösa brott är svårt. Jonas Trolle ger en trovärdig bild av yrkets vanskligheter i sin kriminalroman, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Kriminalroman
Jonas Trolle
Bröder
Leopard
 

Häromåret bokdebuterade poliskommissarie Jonas Trolle med Jakten på Kapten Klänning – en skildring av spaningsutredningen som ledde till att länspolismästaren Göran Lindberg dömdes för bland annat grov våldtäkt och koppleri.

Författarens nya bok, kriminalromanen Bröder, är däremot helt fiktiv. Men den bygger på två decenniers yrkeserfarenhet av grov brottslighet. Berättelsen är på många sätt övertygande; Trolle vet vad han talar om.

Romanen utspelas huvudsakligen från hösten 2005 och ett halvår framåt. Några unga män har mer eller mindre vuxit upp tillsammans i Jordbro och tidigt dragits in i den kriminella världen. Så småningom blir brotten grövre: utpressning, misshandel, kokainsmuggling, värdetransportrån och till och med mord. När en av männen vill lämna förbrytarbanan och försöka leva ett vanligt liv, visar det sig vara omöjligt.

Polisens spanings- och utredningsarbete ägnas stort utrymme i romanen. Här tycker jag att Trolle stundtals blir alltför omständlig, berättelsen tappar tempo. Å andra sidan ger han en trovärdig bild av yrkets vanskligheter. Att lösa brott är svårt. ”Det mesta kommer skurkarna undan med”, skriver författaren i ett efterord.

Trolle är ingen ordkonstnär. Språket är inte särskilt elegant – men ganska effektivt. Jag tror inte att han har några högre litterära ambitioner, snarare vill han väcka debatt, exempelvis om vad samhället gör för att unga brottslingar ska få en andra chans ifall de bestämmer sig för att lämna det kriminella livet bakom sig. Med tanke på de många gängskjutningar som har ägt rum i Sverige på senare år, inte minst i Göteborg, är frågan förstås högaktuell.

Trolle vet att det inte finns några enkla lösningar. De mest egoistiska och hänsynslösa rötäggen kommer man sällan åt, vare sig de är kriminella, poliser eller samhällsmedborgare i övrigt. Man vill inte ha dem som grannar – men gärna som gestalter i en kriminalroman.