ÅSNE SEIERSTAD: Ängeln i Groznyj

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Utrikesrapporteringen var länge journalistikens formel 1. Det var dit de största profilerna sökte sig, det var där den största prestigen fanns, det var där de stora berättelserna dolde sig. I dag satsar den globala mediebranschen allt mindre på utrikesbevakning. Antalet korrespondenter minskar liksom utrymmet som står till buds, utrikesrapporteringen får på allt fler ställen en slagsida åt det bisarra. Hellre en get med två huvuden som kan sjunga än en välskriven analys. Det är en utveckling som väl harmonierar med vad som händer inom övriga grenar av journalistiken. Det snabba och enkla premieras framför det långsamma och eftertänksamma.

Men alla nöjer sig inte med detta. Den norska journalisten Åsne Seierstad har i flera böcker fördjupat sig i några av de konflikter som drabbat världen under den senaste 20-årsperioden. Eller snarare, hon har rest till och levt på konfliktdrabbade platser och har därefter i bokform redovisat sina iakttagelser. Hon har vistats i Afghanistan och skrivit om familjeliv där, hon har åkt runt i Serbien och trängt ner bakom det ytskikt den vanliga intervjuaren sällan lyckas komma igenom. Hon har dessutom varit framgångsrik (2,7 miljoner sålda böcker) vilket stuckit fler i ögonen än den tvärilske bokhandlaren i Kabul som inte under några som helst omständigheter vill försonas med sin forna inneboende.

ANNONS

Den här gången har Åsne Seierstad återvänt till Tjetjenien, tillbaka dit där hon tog sina första stapplande steg som utrikeskorrespondent i början av 90-talet. Då, när det första kriget startade bodde den rysktalande Seierstad i Moskva, på krångliga vägar tog hon sig till Tjetjenien och rapporterade åt norska medier om en konflikt som snabbt blev en av de smutsigaste under senare delen av 1900-talet. Nu vill Seierstad spegla ett söndertrasat land genom ett flertal olika livsöden.

Det är en resa genom helvetets samtliga nivåer. Seierstad anger tonen redan i bokens två inledande meningar. "Blodet rinner ut i gyttjan där det gräver smala rännor av rött. Sluttningen är mörk och möglig av förruttnelse och blodet kommer snart att sugas upp och försvinna". En av bokens många återkommande karaktärer, den föräldralöse Timur, har just tagit livet av en hund och lugnet återvänder till den unge pojken. Åsne Seierstad skildrar ett samhälle präglat av normupplösning. Utgångspunkten är ett barnhem för föräldralösa i Groznyj. Efter hand skapas förtroenden och historier börjar sippra fram. Här finns allt man kan tänka sig av skräck, våld och förnedring. Det är berättelser om ett samhälle där knappast någon - möjligen med undantag av barnhemsföreståndaren Hadizat (Ängeln i Groznyj) - kan erbjuda trygghet och omsorg.

ANNONS

Men trots detta, trots de drabbande öden de flesta journalister alltid söker är Ängeln i Groznyj ingen riktigt bra bok. Åsne Seierstad har ett viktigt ärende, hon vill sätta sökarljuset på en bortglömd konflikt, hon vill undvika förenklingar, hon vill ge röst åt dem som inte syns och hörs i den vanliga rapporteringen. En ambition att applådera. Men det är en uppfordrande genre med föregångare som Ryszard Kapuscinski och Anna Politkovskaja. Och där Kapuscinski vidgar världen via briljant språkbehandling, dramaturgisk finish och självklar analysförmåga och Politkovskaja får oss att förstå allvaret via ömhet parad med ett närmast furiöst raseri lyckas Seierstad egentligen inte med något mer än att stapla plågsamma historier på varandra. Gripande ja, men knappast något som på allvar fördjupar bilden av ett drabbat land och folk. Det är en textmassa i våldsamt behov av en stram redaktör. Historia på historia på historia och så plötsligt några insprängda tillbakablickar som mer skymmer än vidgar, främst på grund av deras rapsodiska karaktär. Seierstad snuddar vid deporteringen av det tjetjenska folket under Stalintiden, hon närmar sig den alltmer problematiska ryska nationalismen men hon gör det utan att riktigt vilja gå i närkamp med frågorna.

Och det är svårt att inte dela den skepsis Jyllands-Postens Flemming Rose luftade i en recension för några veckor sedan. Rose påvisade ett flertal faktafel i det historiska materialet, fel som smittar resten av texten där Seierstad är generös med detaljer på ett sätt som får en undra om hon verkligen besitter det fotografiska minne detaljrikedomen kräver.

ANNONS

ANNONS