Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Åsa Nilsonne | H

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Åsa Nilsonne | H

Hur fungerar hjärnan hos en förälskad person? I Åsa Nilsonnes nya bok får hippocampus berätta själv. Björn Gunnarsson kallar det en populär- vetenskaplig föreläsning i neuropsykologi, nödtorftigt maskerad till roman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Åsa Nilsonne

H

Natur och Kultur

Åsa Nilsonne är känd som deckarförfattare. Men främst är hon psykiatriker och introduktör av terapimetoden DBT, dialektisk beteendeterapi, en variant på kbt som är särskilt inriktad på patienter med så kallad emotionellt instabil personlighetsstörning. Det som psykiatrins diagnosmanualer tidigare kallade borderlinestörning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nilsonnes nya bok H är en populärvetenskaplig föreläsning i neuropsykologi, nödtorftigt maskerad till roman. Problemet med jagberättande i litteraturen – fiktion eller självbiografi? – får här en minst sagt ovanlig vinkel. Hos Nilsonne är det ett hjärnorgan, hippocampus, som för ordet. Organet har fått tillåtelse att ”koppla upp sig mot språkfunktionerna” i prefrontala cortex, och kan därmed berätta för läsaren om sina vanligtvis omedvetna funktioner.

Språk är ett system utanför individens kontroll, men det bekymrar inte denna verbala hippocampus. Språket har säkert utvecklats på grund av evolutionen av hjärnan, grammatiken kan ha sin rot i uppkopplingsmönster. Men när språket väl existerar är det bortom individualiteten. Såvida personen i fråga inte är dadaist. Språket är också ett ovanligt klumpigt medel för att utrycka känslomotsägelser, där är musiken avsevärt mycket bättre.

Dadaist eller musiker är verkligen inte den minnesforskare i vars skalle Åsa Nilsonnes berättarsugna hippocampus sitter. H verkar vara en ordentlig, trevlig och begåvad prick, bisexuell (där hade det suttit fint med en hjärnfysiologisk och genetisk förklaring) som nu blivit starkt attraherad av en bildskön manlig fotomodell.

Det är hjärnfunktionernas arbete under förälskelsefasen boken försöker beskriva: signalsubstansers, impulsers, receptorers, neurotransmittorers och hormoners arbete. Amygdala, neuronklustret som styr stress och lust, har mycket att stå i, liksom belöningssystemen: hade Nilsonne varit ännu mera pedagogisk kunde hon ha förklarat mer om hur lust kommer från flera olika källor. När hon ska beskriva förälskelsen i termer av neurokemi, inte minst samspelet mellan amygdala (känslor) och hippocampus (minnen och framtidsföreställningar), är hon sakligt intressant. Men när hon ska beskriva samma sak med vanligt språk tar hon till generella klichéer: ”att få vara med i den andras tårar och i deras skratt... deras sätt att umgås med barn och hundar”.

Känslornas organ har stora besvär med rationella cortex, som likt ett diktatoriskt överjag inte tycker att förälskelsen är någon bra idé. Det råder ”krig” mellan motivationssystemen. Konflikter uppstår, och som Freud påpekade så är konflikter upphovet till alla psykiska besvär. Hjärnforskaren H är dock en alldeles för präktig person för att drabbas av några allvarligare störningar på grund av sin lilla flirt. Ingen emotionell instabilitet här inte. Den redan i sig rudimentära romanhandlingen blir tråkig, även om skildringen av manligt samkönat sex är ovanligt vacker. Cortex tar till slut kommandot – det är ju det all kognitiv beteendeterapi går ut på – och så blir boken till slut en modern moralitet. Den åtrådde D visar sig vara labil mytoman, och H kan återgå till sin forskning på råtthjärnor.

Föreläsningen är präglad av den hallelujastämning som råder inom neuropsykiatrin, hjärnforskningen och evolutionspsykologin. En stämning som varken uppmuntrar till skeptisk eftertanke eller mera fantasifulla perspektiv. Visst finns det guldklimpar i Nilsonnes hypersamtida psykologi. Som att medvetandet skapar en illusion av ett sammanhållet jag: en individ är en virtuell konstruktion, självbilden är en rad manipulationer. Men vem som helst som ägnat tid åt att något fundera över drömmars komplexa användande av bilder som ett retoriskt och poetiskt språk begriper att avfärdandet av drömmen som enbart en minnesbearbetning av allt som ägt rum under dagen är nonsens.

Avfärdandet av surrealismen som ”romantisk och okunnig” är inte bara onödigt fientlig utan dessutom ohistorisk. Nilsonne predikar kbt:s världsbild. Det förflutna är inget att bry sig om, vilka trauman det än kan ha innehållit: ”dina föreställningar om möjliga framtider påverkar dina val. Och på det sättet styr de dina handlingar”.

Men argumentationen blir motsägelsefull. Nilsonne påpekar hur ett kärleksfullt och förståndigt stimulerat barn får mer utvecklade och starkare synapskopplingar i sin växande hjärna. Samtidigt utslungar hon typiska kbt-diatriber mot det förflutna: ”Glöm idén om att det förflutna är roten till alla våra svårigheter”. Detta är kontraindikatoriskt, om det ena är sant kan inte också det andra vara sant.

H älskar sin mor, berättar författaren, en mor som fragmentariskt beskrivs som en primadonna. Detta verkar ha viss betydelse för Hs kärleksförväntningar. Men att gå längre i den slutsatsen hade kanske varit alltför psykodynamiskt för Nilsonne. Naturvetenskapen gör förvisso de mest fantastiska och bestickande upptäckter i våra dagar. Men den är och förblir kvantifierande. Den är sällan vaksam mot sina egna förenklingar, och vet sällan något om kvalitet.

.

Ämnet

Åsa Nilsonne är professor i medicinsk psykologi och psykiater vid Karolinska institutet i Stockholm. Hon har tidigare skrivit en rad deckare. Romanen H utspelar sig under ett dygn och handlar om minne och förälskelse.

Skribenten

Björn Gunnarsson är litteraturkritiker på GP Kultur. Han recenserade senast Jesper Svenbros lyriksamling Ekeby trafikförening.