Åsa Moberg 1982.
Åsa Moberg 1982.

Åsa Moberg tror minsann visst att hon är någon

Det är befriande och viktigt att Åsa Moberg så kulturmanligt skamlöst hyllar sig själv och sin gärning genom bokens 416 sidor. För vem skulle annars göra det? skriver Annah Björk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Mormor alltid läste Åsa Mobergs krönikor i Aftonbladet. Annars läste hon mest Gustaf Fröding och var förbannad på Aktuellt varje kväll. Så att hon var förtjust i Åsa Moberg är alldeles rimligt. Det inser jag när jag läser författaren och journalistens tegelstensmemoarer, med den långt ifrån ödmjuka titeln Livet.

Åsa Moberg föddes 1947 och 20 år senare var hon omsusad krönikor i Aftonbladet, en ny generations röst som skrev orädda och aktivistiska texter. Hon skrev om vänsterrevolten 1968 medan den bara var ett embryo, hon engagerade sig mot kärnkraft, skrev frigjort om sex och samlevnad, om psykisk ohälsa, alltid med sitt eget ögas perspektiv på kulturen och politiken.

ANNONS

Den moderna tidens urförebild för generation efter generation av kvinnliga skribenter med drömmar om en egen spalt. Sin tids Hannah Horvath i tv-serien Girls, om man så vill.

Och när jag läser Åsa Mobergs historia slås jag av hur nära mycket av dagens tyckande journalistik ligger just hennes, men också hur länge den har legat i dvala. En textkultur som balanserar på gränsen att ta ställning allt för aktivt har saknats i decennier.

Annars verkar mycket inom yrkeskåren ha varit detsamma 1917 som 2017. Moberg återkommer till hur lite moderniseringar som digitalisering i själva grunden betytt. Hon fick också hotbrev, inte ett dugg olika de mejl som idag rensas bort av redaktioners säkerhetsavdelningar och lyckligtvis sällan når skribenterna.

Hon upprepar att sexuella trakasserier inte uppfunnits på 60 och 70-talet, att de naturligtvis existerade som händelser men inte som fenomen. Men jag tänker att hon hade väl kunnat skriva om dem redan då. Det är så dags att berätta om rutinmässigt tafsande redigerare i hissen sisådär 40 år senare. När unga kvinnliga vikarier och nyanställda än i dag är föremål för hemliga triumf-tävlingar bland redaktioners anställda män. En rest som lämnas kvar till oss feministiska skribenter av 00 och 10-talet att göra upp med.

ANNONS

Samtidigt som jag läser Livet läser jag Evin Ahmads drabbande En dag ska jag bygga ett slott av pengar (Natur & Kultur). Generationsskiftet är tydligt: Ahmads bok är 125 sidor kort, skrivna snabbt, nästan som ett poetiskt sms eller en messengerkonversation. I Åsas bok fyller orden ut de hundratals papprens hörn, med intellekt och kulturell tyngd. Naturligtvis finns förklaringar andra än samtiden – Ahmad har just börjat skriva, Moberg har varit krönikör i snart 50 år.

På sätt och vis avundas jag Åsa Moberg, som fick växa upp i en tid då bokstäverna på pappersarken var verkligt värdefulla, då upphöjda krönikörer skrev två gånger i veckan och kunde samla material och inspiration under politiska manifestationer eller åka på researchresor till Amsterdam resten av tiden. Långt innan ”alla är journalister” och branschens annalkande apokalyps lade sordin över krönikörens viktiga roll.

Men redan då var Åsa Moberg – till skillnad från Ahmad – en privilegierad skribent. Nästan lögndetektoriskt sanningsenligt upprepar hon hur hennes pappa stod för räkningarna och möjliggjorde både det ena och det andra innan hon blev så välbetald att hon utklassade hans höga advokatlön. I dag behöver man varken godkännande från en hög manlig chef på ett stort mediehus eller pappas pengar för att göra sin röst hörd. En av de stora skillnaderna digitaliseringen faktiskt inneburit.

ANNONS

Det är stundtals provocerande att läsa om den unga Åsa Moberg. Som om jag förväntar mig hon, som översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet, ska stå mer på barrikaderna. Men insikten och historielektionen i vad tidigare generationers journalistkvinnor har åstadkommit för att kratta för oss i senare generationer, är ovärderlig och skänker djup.

Men den största feministiska poängen med Livet är hur Åsa Moberg med sin bok agerar som en kvinnlig variant av en kulturman. Nej, inte en kulturtant, det är någonting helt annat (alldeles ljuvligt). Utan som en kvinnlig kulturman breder hon ut sig med en bitvis klar men stundom ålderdomligt virrig namedropping av den gamla tidens kulturelit och sina egna bedrifter. Det är befriande och viktigt att Åsa Moberg så kulturmanligt skamlöst hyllar sig själv och sin gärning genom bokens 416 sidor. För vem skulle annars göra det? Det hade kunnat vara så typiskt kvinnofälligt att istället rätta sig i leden och stå med mössan i hand och vänta på sin tur, ett godkännande eller någon annans hyllning.

Förresten skriver Åsa Moberg det själv i boken, hon omfattas inte av Jante-lagen. Hon tror minsann visst att hon är någon.

Ta anteckningar, systrar.

Det är framför allt Del I av boken som kokar över av det eviga omnämnandet av berömda överklassfamiljer och finkulturelit. Det är Ugglas hit och Boethius dit. Ekmans och De Geers, Ströms och Boijes. Givetvis målar det upp en fond till hennes rebelliska sida men också till framgångarna och möjligheten att våga satsa på ett liv som konstnär och skribent. Men det är en missuppfattning att hon behöver alla dessa berömda män för att hävda sin egen position.

ANNONS

Åsa Mobergs memoarer borde vara kurslitteratur på alla utbildningar med medie- eller skrivarambitioner. Inte bara för det handfasta tipset att äta ett ägg om dagen. De hårt packade orden bildar genom hennes öden och äventyr också en bok om utvecklingen i Sverige från 50-talet fram till i dag. Om en tid som fortfarande är vagt bekant, men allt snabbare hamnar allt längre bort.

För mig är läsningen av Livet att kastas tillbaka till tiden och historierna vid mormors köksbord och samtidigt boosta min egen yrkesroll med flera lager stadigt kött på benen.

Det enda som är konstant är förändring.

ANNONS