Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Åsa Anderberg Strollo | Hoppas

Åsa Anderberg Strollo är tillbaka med en ännu mörkare bok. Lite lik debutromanen men väldigt, väldigt bra, skriver Eva-Lotta Hultén.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Åsa Anderberg Strollo | Hoppas

Gilla böcker

Efter att ha läst Åsa Anderberg Strollos Hoppas vill jag sätta mig och yla: ”Varför bryyyyyyr sig folk så lite?”

Sextonåriga Jonna har rymt från sitt liv i Kolsva, från sin självupptagna mamma och alkoholiserade mormor. Med ambitionen att börja ett nytt och bättre liv tar hon sig till Stockholm och full av hopp börjar hon söka jobb. Det är mitt i julhandeln men något jobb får hon ändå inte – alla extratjänster är redan tillsatta och dessutom ser hon för ung, trasig och smutsig ut.

Ett par nätter tillbringar Jonna sovandes på bussar innan den streetsmarta Alex med vänner visar henne hur man kan klara sig i Stockholm. Om man nu kan kalla det för att klara sig. De sover hos äldre killar eller i betongskrubbar intill soprum eller i tunnelbanan. Äter mat som slängts i soporna utanför Seven-eleven, snor nya kläder i omklädningsrum och affärer och festar med okända människor i okända lägenheter. Det är eländes elände hela vägen. Ändå kan Jonna inte sluta hoppas. På att allt ska lösa sig, att mormor ska efterlysa henne, något eller någon ska rädda henne. Jonna är både naiv och lillgammal och klok och dum. Händer sträcks ut men hon vågar inte ta dem. Som tur är finns det på Stadsmissionens ungdomsverksamhet för tonårstjejer envisa människor som inte ger upp och i det ligger bokens egentligen enda ljuspunkt och hopp.

För några år sedan hyllades Åsa Anderberg Strollo för sin bok Bryta om, som handlade om sextonåriga Minna som tvingas ta hand om både sig själv och sin psykiskt sjuka mamma. Jonna är som en lillasyster till Minna. Deras personligheter och sätt att resonera är mycket lika men Hoppas är trots sin titel en ännu mörkare bok. Under sin ynka vecka i Stockholm träffar Jonna bara på tre männi­skor som verkar se en trasig sextonåring och känna en skyldighet att hjälpa: en av dem en hemlös kvinna som ryter åt henne att genast åka hem till Kolsva igen, och så kvinnorna på Stadsmissionen. Anderberg Strollo kan ibland skriva ut lite för mycket men miljöer och karaktärer är oerhört starka och välskildrade. Det är svart och plågsamt – och kanske ibland lite för likt debutromanen – men ändå väldigt, väldigt bra.