Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Åke Smedberg | Borges i Sundsvall

Novellsamlingen Borges i Sundsvall är skakande, välskriven, medkännande och insiktsfull, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Novellsamling

Novellsamling

Åke Smedberg

Borges i Sundsvall

Bonniers

Vissa författarskap förlorar man ur sikte – men så hittar man dem igen. När jag får Åke Smedbergs novellsamling Borges i Sundsvall i min hand, är det 20 år sen jag senast läste något han skrev.

Jag känner omedelbart igen mig i denna mörka värld, befolkad av sargade individer som drabbats av förlust – spruckna förhållanden, anhöriga som dött, drömmar som punkterats, svek mot sig själv och andra. De är högst vanliga människor som ibland inte lyckas formulera sina känslor, som plötsligt trampar snett och faller in i mörkret. Åt dem ger Smedberg röst. Ofta har de sina rötter i den småbruksmiljö i Sundsvallstrakten där han själv växte upp.

Men visst har något hänt sen jag mötte författaren sist. Aggressiviteten har dämpats och tonen blivit försonligare. Kvar står frågorna om livet. Varför är vi som vi är? Varför gör vi det vi gör? Vem kommer till vår räddning?

Förstämning råder men den är inte helt kompakt. Ibland bryter humorn oväntat in, som i den absurda titelnovellen där den argentinske litteräre giganten Borges, nästan blind, anländer till Sundsvall en vinterdag 1954. Han ämnar knyta bekantskap med en avlägsen släkting (en lokal sportjournalist) och samtidigt lära sig något om bygdens myter.

Sammantaget är det här en lysande bok – skakande, välskriven, medkännande, insiktsfull – skriven av en erfaren författare som behärskar sina litterära uttrycksmedel. Jag är tagen av de första elva novellerna men den sista får mig nästan att brista i gråt. Här träder författaren ut ur fiktionen och berättar naket om sin hustru som dog i cancer 2010. Ibland stockar sig hans röst: ”jag kan egentligen inte skriva om det”. Men skriva måste han förstås: ”Ja, vi går ett slag, du och jag. Ingenstans, vi bara går. Jag har inte särskilt mycket att säga. En ärlighet i sig. Och döden kommer vi inte åt. Vi låter den vara. Låt den vara.”