Är kärlekens pris att själv bli offer?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I början av Ge sig hän, poeten Pia Tafdrups debutroman, befinner sig den unga kvinnan Pascha i uppoffringens läge. Hon har låtit sig väljas av en man, Alexander, som hon aldrig känt riktig passion för och hon tar hand om sin åldrade mor. En dag går hon ut i trädgården och klättrar över planket mot granntomten.

Detta uppror uttolkas från början av jagberättaren Paschas reflekterande lidelse för det främmande, för uppbrott och förvandling. Det är ett hedniskt scenario: inträngandet i en annan värld och längtan efter metamorfos fyller den plats som i

andra sammanhang kan upptas av idéer om frälsning eller försoning. I det främmande huset möter hon en man, Patrick. Tillsammans skall de brinna i en måttlös förälskelse.

ANNONS

Tafdrup är ingen litterär novis. Hennes starka formkänsla leder protagonisterna från scen till scen i det kammarspelsdrama romanen till en början är. Likt marionetter i en dikt av Catullus går de från att se till att tala till att beröra och kopulera. Men den talande själ som berättar fram romanen är orolig, intensivt upptagen med att förstå skeendet, också sin egen längtan efter att upplösas i mannens armar, bli en annan i hans ögon. Om kärlek är att älska en annans frihet, är priset för detta att själv bli ofri?

Det visar sig att Patrick redan har en hustru och en dotter som bor på annat håll. Efter en kärleksresa till Amsterdam bekänner en uppriven Patrick att han också har en annan älskarinna. Nu rasar Paschas värld ihop, dock varsamt sufflerad av Shakespeare: "And ruined love, when it is built anew/ Grows fairer than at first, more strong, far greater".

Innan dess har Pascha också i Patricks dator fått syn på hans erotiska dagbok. Där är det ingen kärleksfull blick som inreder sina minnen, utan en uppbruten själs lystna bokföring av manipulationer och penetrationer. Det är en styrka i romanen att Tafdrup inte framställer Pascha som ett naivt offer för Patricks erotiska strategier.

ANNONS

Tvärtom har hon hela tiden lika reflekterande låtit sig ledas allt djupare in i begärets trädgård. Tafdrup ledsagar henne med ett språk som håller fast rummet och samtidigt öppnar eller upplöser det med en nyanserad fantastik som överskrider varje vardaglig erfarenhet: "Trädgården är viktlös. Drömmarnas ljud bor här".

Patricks blick är alltför bunden till hans begär för att kunna bli verkliggörande. Det är ändå seendet, fast ett större sådant, som fyller passionen med löftet om varaktig förnyelse och hjälp, detta i ett språk där orgasmen blir: "genomlyses och sjunker ihop". Sett genom detta drama är livet att brinna, genomlysas och bli aska. När WTC-attacken omrapporteras i tv samtidigt som Patrick bekänner att han har en annan tycker kanske någon läsare att det lilla dramat får en alltför stor illustrativ omgivning.

Samtidigt som kärleken störtar samman och främlingar dör långt borta skärper emellertid Tafdrup med skulptural tydlighet den moraliska problematiken: Patrick frågar sig varför han "mår så jävla dåligt när jag gjorde precis det jag ville". När Pascha svarar hör vi författarens i god mening moraliska fråga: "En blind böjelse, skulle det vara frihet?"

Romanen välsignar sig med ett öppet slut. Ifall den kollapsade förälskelsen skall växa till frisk kärlek som i Shakespeares sonett 119 förblir outtalat. I fonden väntar troget den förrådde Alexander. Kanske kunde Dürers allegoriska Melancholiabild som nämns i början ha fått spela större roll mot slutet.

ANNONS

Tomheten som väntar ger inga svar, utan läsaren måste minnas och med hjälp av romanens starka form värdera det skedda. Kanske, säger jag mig, är alternativet - att aldrig älska, aldrig brinna - mycket värre än det som drabbar Patrick och Pascha. Om döden med Vennbergs ord är "det mörka smycket/ som ger oss tillträde till festen", så ter sig kärleken hos Tafdrup som den smyckade tamburen till en vidöppen ruin.

ANNONS