Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Är det här rötterna finns till terrorismen?

Det finns en koppling mellan Frankrikes mörka koloniala historia och attentaten i Paris, Toulouse och Nice, skriver Alice Petrén i boken Terroristen i Toulouse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Sakprosa
Författare: Alice Petrén
Titel: Terroristen i Toulouse
Förlag: Appel Förlag

Har ni någonsin sett en ex-terrorist i ögonen? Det gjorde jag för ett år sen, i samband med en kongress i Paris, arrangerad av ett par sociologer som ville hitta en förklaring till terrorismens ondska. Kongressen var en reaktion mot den förre franske premiärministern Manuel Valls smått bisarra uttalande ”att förklara terrorismen är att ursäkta den”. 

Den före detta terroristen, som för övrigt heter David Vallat, förklarade lugnt och sakligt för mig i en intervju vad som hade fört honom till terrorismen och vad som hade dragit honom ut ur den – böcker. Den första var Koranen, den sista var Machiavellis Fursten. Sen dess är jag helt besatt av frågan: ”Vad rör sig i en terrorists huvud?” Det är därför med stort nöje jag kastar mig över Alice Petréns nyutkomna bok Terroristen i Toulouse, som är en undersökning av terrorismens kulturella och sociologiska rötter.   

Terroristen Mohammed Merah som sköt ihjäl tre barn och deras lärare på en judisk skola den 17 mars 2012, hade algeriska föräldrar. Det hade också bröderna Kouachï som attackerade satirtidningen Charlie Hebdo 2015. Dagen för Merahs terrorattentat sammanfaller med Algeriets befrielsedag. Varför valde Mohammed Merah att utföra sitt terrordåd just den officielle minnesdagen för eldupphör i Algeriet? Vem ville han egentligen hämnas på? Frankrike för dess krig mot Algeriet.

Krig är alltid smutsigt. Men den värsta smutsen är förnekelsen av kriget. Frankrikes krig med Algeriet har länge varit tabu, skriver Petrén. Fransmännen har inte ens velat nämna ordet ”krig”. Det är först 2001, en månad efter attentatet den 11 september som Frankrike reste ett monument till minnet av massakern på algeriska arbetare i Paris den 17 oktober 1961, som ägde rum under Charles de Gaulles styre. Och det är först nu, i farvattnet av alla terrorattentat som folk vaknar och börjar lyssna på de filosofer och journalister som pekar på kopplingen mellan Frankrikes mörka koloniala historia och attentaten i Paris, Toulouse och Nice. 

Petrén är en av dem. Och hon vågar dra den viktiga kopplingen mellan terrorismen och Frankrikes ovilja att ursäkta sig för sina historiska misstag.

Petrén beskriver konflikten mellan Frankrike och Algeriet som ett olyckligt äktenskap där makarna varken kan leva med eller utan varandra. Enligt forskaren Kader Abderrahim, verksam vid den geopolitiska tankesmedjan IRIS i Paris, är terrorismen en konsekvens av att Frankrike har misslyckats med integrationen av sina invandrare, varav en majoritet är från Algeriet. När Frankrike lämnade Algeriet och tusentals mördade algerier bakom sig, plundrades landet på dess sista rikedomar. 

Men Frankrike fortsatte att utnyttja Algeriet genom en rad korruptionshärvor, inte minst under 1990-talet, kring oljebolaget Elf, där även en rad franska ministrar varit involverade. Men Frankrike svek även les harkis, de lojala muslimerna som krigat för Frankrike, men som fick katastrofala pensioner, när dessa kom till Frankrike. Integrationen av franska algerier har på det stora taget varit katastrofal och frustrationen går i arv.

För Petrén är terrorismen en form av kommunikation med andra medel. Ett sätt att med våld protestera och föra fram sitt budskap. Men denna läsning ses terrorismen enbart som en reaktion på något och inte som en rörelse med ett tydligt mål: återupprättandet av Kalifatet. 

Men låt oss återgå till terroristen Merah, som var känd hos polisen för sina kopplingar till IS. Varför togs han inte levande? 

Hans profil var perfekt för att rekryteras som dubbelagent. Det finns tydligen uppgifter om att han några år tidigare hade stoppats i en trafikkontroll och att poliserna då fick beskedet att han var registrerad och skyddad av staten. Var Merah en dubbelagent som löpte amok och därför måste tystas, undrar Alice Petrén i boken.

Är Merah ett offer för den koloniala historien? Ungdomarna i Algeriet är idag lika utslagna som Frankrikes ungdomar med algerisk bakgrund. Algeriet är rikt på olja och gas, men pengarna går till militär och statsanställda. Medan landets ledare blir bara rikare och äldre blir ungdomarna bara fattigare och fattigare. Var fjärde ungdom är arbetslös och skolnivån är låg i förhållande till Frankrike, vilket gör det i princip omöjligt för dem att kunna resa till Frankrike och få jobb. 

Att ta sig över Medelhavet vore ett självmordsförsök, säger en ung kille i Algeriet som Petrén intervjuat. Men att stanna kvar, ser lika mycket ut som ett utdraget självmord, skulle jag vilja säga. Inte undra då att vissa begår självmord i terrorismens namn, och hittar religiösa ursäkter för sin ovilja att fortsätta leva.

När jag slår igen boken, känner jag mig djupt frustrerad över att leva i ett land som inte vill ta itu med sin historia, i ett land där det är ok att tala om Hitlers ondska, men inte om Charles de Gaulles.

När den franske presidenten Emmanuel Macron i samband med en resa till Algeriet nyligen sade att Frankrikes ockupation av Algeriet hade varit ett brott mot mänskligheten, rasade de flesta emot honom. De hävdade att uttalandet var smaklöst i förhållande till Förintelsen. Muslimernas lidande kunde inte jämföras med judarnas. 
Petrén skriver inte om denna nya konflikt mellan den judiska och muslimska kampen för erkännande. Jag får hoppas att det kommer i nästa bok.