Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/8

Äntligen fri från Monica Z

Monica Z är undanstuvad sedan länge. Nu är Edda Magnasons huvud fullt av Lotte Lenya och Gisela May. I rollen som Anna i De sju dödssynderna får hon sjunga på ett nytt sätt.

Dagens repetitioner är avklarade och Edda Magnason har yllekappan på för fotografering på den blåsiga kajen utanför Göteborgsoperan, hennes arbetsplats sedan drygt en månad tillbaka.

Hon har huvudrollen i De sju dödssynderna, Bertolt Brechts och Kurt Weills sista samarbete, en ballet chanté, en sjungen balett. Rollen som Anna är en dubbelroll för en sångare och en dansare. Annorna är systrar, de försörjer sin familj, och tillsammans reser de runt mellan sju amerikanska storstäder för att försöka tjäna ihop pengar till ett hus. På sin resa går de igenom de sju dödssynderna: lättja, högmod, vrede, frosseri, otukt, girighet och avund. Men egentligen är de två Annorna två sidor av samma person. Edda Magnason spelar Anna 1.

Vem är hon?
– Hon är berättaren som får saker att hända. Hon har sträng moral, är målinriktad och beräknande och behandlar Anna 2 som är vacker och känslosam, som skit 

Hon låter inte särskilt sympatisk?

– Nej, det är hon inte. Det är jättekul att spela henne.

Hur är det att sjunga på tyska?

– Det är roligt, nu när jag är så inkörd på den här musiken kan jag inte tänka mig att sjunga på något annat språk. Tyskan hör ihop med den här musiken. Den sitter i tonspråket.

Pratar du tyska?

– Nej, inte ett ord. Men nu kan jag spy galla i 40 minuter om jag vill, men jag kan bara säga det som står i manus. ha, ha. Jag har haft en coach som jag jobbat med språket med.

Har du lätt för språk?

– Nja, jag har lätt för att ta till mig saker fort. När jag hörde sångerna första gången tänkte jag: Herregud, hur ska det gå? Jag fattade ingenting. Men nu när jag vet vad allt betyder kan jag sjunga som om det var mitt modersmål.

Hur är det att ha en dansare som motspelare?

– Det är underbart, dans är ett av de finaste konstuttrycken jag vet, jag gillar att vara runt dansare, vara med på repen och när de värmer upp. Jag dansar till och med lite själv i föreställningen. 

Kan du tänka dig att fortsätta med musikteater?

– Ja, vi får se. Jag jobbar ju som frilansande artist. Det är ganska ensamt och jag uppskattar verkligen ett projekt över längre tid, som det här. Med passerkort, måndag till fredag, kaffe i kantinen och kollegor man träffar varje dag. Det blir en variation som berikar det jag gör själv. Varje projekt är som ett kärleksförhållande. En egen värld, en färg jag har med mig i mitt eget komponerande sedan. 

Hur mycket kände du till innan om Kurt Weill och Bertolt Brecht?

– Jag kände till Sjörövar-Jenny och Surabaya Johnny, på ytan, men hade nog en stereotyp bild av tysk 30-40-talsmusik. Nu har jag lyssnat jättemycket på Lotte Lenya och Gisela May när de sjunger Weill. Lenya är min favorit. Jag gillar röster som har flera lager i sitt uttryck. Hos Weill finns det italienska svepande stora men samtidigt är instrumenteringen banjo, blås och bantat stråk för att det ska bli kärvare. Sångmässigt pendlar det mellan teatral pratsång till att bli väldigt shouting. Vissa partier är nästan sakrala. Det finns ett vemod i allting som jag tycker mycket om. Tyskt marschvemod. 

Vad är den största utmaningen med rollen?

– Den är utmanande vokalt, ibland är det en skör linje mellan skrik och sång, men det är samtidigt mycket teater, att tolka sången. Det är en kort föreställning, 40 minuter, men jag är på scenen hela tiden. Så är det rörelsemönstret, som musiker är jag ganska fladdrig, stampar takten och så, men det kan man ju inte göra.

Hur ser du på din identitet som sångare?

– Det är nog att vara en katt bland hermelinerna. Jag har svårt att vara helt och hållet i en genre. Jag är nästan alltid det andra elementet i de sammanhang jag är med i. Om man vill ha en röst som inte är klassisk i ett klassiskt sammanhang är jag typiskt en sådan som de ringer in. I jazzsammanhang är det likadant. Men jag hatar orden genreblandning, det låter som om man tar lite här och där och så blir det ingenting av det. För mig handlar det om utveckling, det är berikande att var med i olika genrer.

Du blev mycket uppmärksammad för din roll i Monica Z-filmen 2013 och ett år senare gav du ut ett eget album. Men vad har du gjort sen dess?

– Jag har skrivit musik, giggat i olika projekt, i tillfälliga band, har varit på storbandsturné med Norrbotten Big Band och min musik, i vår ska vi ut igen. Och så har jag fått barn, jag har en tvååring hemma. 

Hur ser ditt låtskrivande ut?

– Det håller jag alltid på med vid sidan om. Det är så organiskt, det kan komma idéer när man minst anar det, ofta när jag egentligen håller på med något helt annat. Låtskrivandet är en trygg plats att vistas i.

– Jag upptäckte att det finns små rum med piano i här på Operan. Där kan jag sätta mig och spela när jag har en dag ledigt, eller är trött efter en dag och det är trist att gå hem till operalägenheten.

Samlar du ihop musik till ett nytt album?

– Ja, precis. Det finns en underbar känsla i Lotta Lenyas och Gisela Mays sätt att sjunga för glatta livet, det kanske kommer att höras lite i mina nya låtar.

Monica Z-filmen blev ju ett stort genombrott för dig och efteråt blev du väldigt förknippad med hennes musik, hur upplevde du det?

– Jobbigt. Jag är glad och stolt över min rollprestation men jag hade svårt för den här kändisgrejen som blev runt det. Jag vill bara framåt, vill inte att något ska hämma min utveckling. Jag fick faktiskt inte rollen som sångerska, det var provfilmningar för skådespeleriet som gav mig rollen, sedan växte det fram att jag skulle sjunga. Usch, jag vill inte snacka så mycket om det. Det förvandlades från att vara ett underbart roligt projekt till att bli ett stigma som hämmade mig i min egen utveckling, det blev ett påhäng på min person som jag inte hade väntat mig. Jag var nog lite naiv och tänkte att det fattar väl alla att det är en rollkaraktär, jag har gjort saker innan och gör andra saker efteråt. Men det tog tre år, nu börjar det lätta lite, men du ser, jag får fortfarande de här frågorna i intervjuer.

Skulle du kunna tänka dig att göra en ny film?

– Ja, det skulle jag. Det var roligt men det tog lite längre tid än jag trodde för folk att komma över den.

Du sjunger inga Monica Z-låtar nu?

– Nej, det slutade jag tvärt med efter PR-perioden. Det här jobbet är så mycket här och nu. Jag lyssnar aldrig på sådant jag gjort tidigare. Om jag blir 80 år, då ska jag ta fram allt jag gjort och titta igenom det.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag skvallyssnar nästan aldrig, jag har ofta tyst omkring mig. Eller också lyssnar jag koncentrerat med hörlurar, ofta på det som jag jobbar med. När jag städar hemma har jag P1 på.

Du har ibland jämförts ibland med Björk, vad tycker du om det?

– Det tar jag som en komplimang. Men samtidigt, det finns några himla bra artister, Joni Mitchell, Björk, Kate Bush som kvinnliga artister ofta jämförs med. Och jag kan tycka att det är en ytlig jämförelse. Det är som att folk inte lyssnar på själva tonspråket. Det är intressant att man nästan aldrig jämför över könsgränserna. Jag har hämtat jättemycket inspiration från till exempel Esbjörn Svensson, Supertramp eller 22 Pistepirkkos sångare men det har ingen tagit upp. Lustigt att man alltid jämförs med en kvinna i ungefär samma ålder. Det blir stereotypt, liksom här är en till. Björk är tyvärr en sådan artist som många har fått dras med, Hon är en stor artist. Men det kan gå från att bli en komplimang till något som reducerar en. 

Vad drömmer du om?

– Jag skulle vilja göra en skiva i mitt eget namn som blir riktigt bra, som jag verkligen tänkt mig. Och så drömmer jag om att få fortsätta livet som lever just nu. Med konstnärlig frihet och kanaler att föra ut det jag gör samtidigt med samhörigheten i sådan här projekt.

LÄS MER: De sju dödssynderna i kulturen

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.