Många barndomsskildringar har berömda inledningsmeningar. Mest berömd kanske Marcel Prousts ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs”. Prousts landsman Édouard Louis har i Göra sig kvitt Eddy Bellegueule åstadkommit en inledning som med tiden kan bli lika klassisk: ”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.”
En barndom helt utan lyckliga minnen: tur att det inte är riktigt sant, för Louis minns trots allt också att han var ”en rätt omtyckt liten pojke”, att hans föräldrar kunde uttrycka stolthet över honom och ha studieambitioner å hans vägnar, samt att han gillade strövtåg i skogen, spenvarm mjölk direkt från ladugården, fruktträd, lövens färger om hösten.
Eddy växer upp i en by i Picardie, i Nordfrankrikes rostbälte, son till en utfattig, förvärkt industriarbetare och en bitter hemmafru. Berättelsen är framför allt en berättelse om arbetarklassbetingad maskulinism. Inte minst med synvinkeln hur maskulinismen också reproduceras av kvinnorna. ”Jag har stake, jag är inte den sortens kvinna som grinar”.
Eddy tycks bekräfta teorin att homosexualitet är medfött. Från tidig barndom är hans kroppsrörelser feminina, hans röst ovanligt ljus, och hans intressen är schlager och att prova sin systers kläder, inte fotboll och slagsmål.
En stor del av boken handlar om hans kamp med sig själv, framför allt när han trots fysiskt äckel försöker dejta flickor. I flera år utstår han daglig grov misshandel i skolan, en misshandel han aldrig avslöjar eftersom orsaken, att han kallas bög, då blir allmänt känd.
Hans far är också en plågoande, inte fysiskt men psykiskt genom sina ständiga försök att skola in lille Eddy i traditionell maskulinism. Han ska bli en ”hårding”. Eddys i omvärldens ögon genusmässiga missanpassning blir den biljett som skickar iväg honom på klassresan, får honom att identifiera sig med ”värderingar som inte delades av min familj”. Till exempel att tvätta händerna före maten, och inte rapa offentligt.
Numera är Édouard Louis sociolog, och bitvis skriver han sin familjehistoria som en forskare som studerar en främmande kultur. ”Byborna reproducerade samma erfarenheter i exakt samma tappning, generation efter generation, och motsatte sig all form av förändring”. Klassödets lag är obeveklig: ”en uppsättning fullständigt logiska, i princip förutbestämda och obevekliga mekanismer”. Det är svartsynt och deterministiskt, ”stolthet” är inget annat än ”det första tecknet på skam”.
Inte undra på att Louis beundrar den systembyggande kultursociologen Pierre Bourdieu, som genomgick en klassresa liknande hans egen. Bourdieus begrepp habitus, vanor, är i hög grad vad boken handlar om. Boken är dessutom tillägnad filosofen Didier Eribon, som skrivit en likartad bok (Retour à Reims) om klassresa, proletär identitet, homosexualitet och maskulinistisk dominans. Att vara intellektuell, att göra sig märkvärdig med exempelvis teaterintresse, är likvärdigt med att vara bög.
Ett paradexempel på subtila härskarfunktioner, i Bourdieus mening, får Eddy när han och hans kompisar ägnar sig åt homoerotiska lekar, inklusive anala samlag. Eddy får stryk för att vara perverterad bög. Men ”hårdingarna”, som deltog minst lika entusiastiskt, kommer undan. Deras maskulinitet är oanfrätt, trots samkönat sex. De har varit penetrerande, inte penetrerade.
Jag kommer att tänka på dansk-palestinske Yahya Hassans självbiografiska dikter, och kritiken mot dem från identitetspolitiskt håll. Är det rätt att hänga ut ”sina egna” i en offentlighet som redan är präglad av misskänsla? Den som föreställer sig nordfransk arbetarklass som alkoholiserad, homofob, lortaktig, våldsbenägen, oambitiös, fördummad, rasistisk, sexistisk, kriminell och genompyrd av så kallad bidragstagaranda får minst sagt vatten på sin kvarn.
Édouard Louis har tagit valet att skriva sin barndomsskildring vid bara 21 års ålder, medan hatet är färskt. Kanske skulle han varit mer försonlig om han väntat till ålderdomen. Kanske vill han någonstans triumfera, med ”avhopparens arrogans”. Han har ”konstruerat sig själv i motsättning till sina föräldrar.” Han heter numera Édouard Louis. Han går på École Normale Supérieure i Paris, elitskolornas elitskola, avstamp för flertalet av det sena 1900-talets franska mästertänkare. Han lever akademiskt medelklassliv, hans bok är en megasuccé och han är öppet homosexuell. Han har verkligen gjort sig kvitt Eddy Belleguele och hämnats på sina plågoandar. Eller har han det?
ÄMNET
Édouard Louis uppväxtskildring Göra sig kvitt Eddy Bellegueule nominerades förra året till prestigefyllda franska litteraturpriset Goncourtpriset i debutromanklassen och ledde också till en stor debatt om klass i hemlandet. Boken sålde mer än 200 000 exemplar månaden efter utgivningen. Louis studerar filosofi och sociologi på École normale supérieure i Paris. Hans författarskap har bland annat jämförts med Thomas Bernhard.
SKRIBENTEN
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker på GP Kultur. Recenserade senast Europaperspektiv 2015, betitlad Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning.
