Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik, En av oss – en berättelse om Norge, är upplagd som ett klassiskt ödesdrama. Läsaren vet från första stund vilken tragedi som kommer att utspela sig. Aktörerna, massmördaren och några av hans offer, introduceras var och en för sig i berättelsens begynnelse. Livsloppen sträcks ut över bokens sidor, går länge nog fram parallellt men börjar så, trots läsarens gagnlösa protester, sakta böja sig in mot varandra tills de möts och fullbordas i blod – på Utöya den 22 juli 2011.
Författarens grepp är fruktansvärt effektivt och det är en stark bok Åsne Seierstad har skrivit. Så stark att jag under läsningen ofta måste lägga den ifrån mig och ägna mig åt annat. Reportaget om ett av vår tids mest morbida våldsdåd är så förfärligt att det nästan inte går att ta till sig.
Åsne Seierstad driver inte explicit någon egen tes om vad för slags människa Anders Behring Breivik är, hur det ohyggliga kunde hända. Men spänningsfältet hon skapar mellan parterna i berättelsen lämnar åtminstone inte mig i tvivelsmål om att det är ett vansinne hon vill skildra – och för övrigt skildrar.
I dramats ena pol har vi regeringskvarteren i Oslo en sömnig fredagseftermiddag mitt i högsommaren, då få är på plats i sina tjänsterum. Och så har vi Utöya, där socialdemokraternas ungdomsförbund håller sommarläger i ösregn. Interiörerna andas en normalitet på gränsen till det idylliska: Folkhemmet Norges stabila, demokratiska bastioner firar intet ont anande semester.
I dramats andra pol har vi en förhållandevis ung man som aldrig har hittat hem någonstans. Han har suttit några år vid datorn och spelat krigsspel. 16 timmar om dygnet var ingen ovanlighet. Så har han skrivit på ett manifest som inledningsvis var ett lapptäcke av citat från internetsajter som hetsade mot islam och varnade för Europas islamisering. Successivt har han börjat komplettera med egen ”filosofi” kring ”multikulturmarxisternas” utförsäljning av Europa. Han skriver på engelska, då han anser sig tillhöra en internationell motståndsrörelse. I verkligheten är han ensam.
Tillbaka till idyllen. Åsne Seierstad har särskilt närmat sig några av familjerna som drabbades av tragedin på Utöya och skildrar deras ungdomar ingående från tidiga år till den begynnande vuxenheten, som får blomstra på Utöya. De är så vanliga unga som tänkas kan. Någon har invandrarbakgrund men klär sig i norsk nationaldräkt på ”syttende mai”. Någon kommer från trakterna kring polcirkeln, men agerar läxhjälp åt invandrarkompisar.
De unga smygsnusar, sjunger karaoke, dansar, festar och hånglar på Kärleksstigen, som generationer unga har gjort före dem. Några är litet vuxnare än andra, mer politiskt upplysta än de yngsta, som mest hänger på. De är blivande studenter, redan engagerade i den kommande höstens kommunalval.
Så på nytt till ”fisrummet” i Oslo, hemma hos den ensamme, 32-årige mannen, som bor med sin mor. Han har slutat spela krigsspel, men sitter troget framför datorn och fantiserar om sig själv i en Tempelriddarorden som en gång ska tända en präriebrand mot muslimerna i Europa. Han knattrar och knattrar på sitt manifest.
Mannen, som i verkligheten är en isolerad ensling, har nu intalat sig att Norges regering består av förrädare. Han är förvissad om att ungdomarna på Utöya är extrema marxister, som i sin mångkulturella nit ska förskingra allt det stolta Norge står för. Han ska bomba regeringskvarteret. Han ska döda dem alla på Utöya, inklusive Gro Harlem Brundtland, som väntas besöka sommarlägret.
Åsne Seierstads skildring av hur Anders Behring Breivik skrider till verket med att först hyra en gård och sedan koka ihop kemikalier och tontals med gödsel till en bomb är en berättelse om besatthet. Proceduren är så omständlig, så fysiskt tung, att en ensam människa inte borde klara det. Men Breivik knaprar anabola steroider och orkar, fast han blir sen i tidtabellen.
Enligt Seierstads reportage hjälper en fullkomligt handfallen norsk polis Anders Behring Breivik att nå fram till extremmarxisterna på Utöya, som förtjänade sin massaker extra mycket sedan den hemkörda bomben mot regeringskvarteren delvis förfelat sitt mål. Den materiella förödelsen hade blivit stor men ”bara” åtta personer dödades.
När man med Åsne Seierstad som ciceron vandrar med offren och gärningsmannen på detta sätt tills de möts sent på eftermiddagen den 22 juli står det fullkomligt klart att mannen som på ön tar 69 liv, som dödar tills polisen alltför sent övermannar honom, befinner sig i en verklighet som han inte delar med någon annan. Hans värld är en fantasmagori med helvetiska förtecken.
Anders Behring Breivik hade en bekymmersam uppväxt, med en psykiskt instabil mor och en likgiltig far som raskt lämnade hemmet. Tidigt upptäckte förskolan att lille Anders föreföll att helt sakna adekvat känslokommunikation och barnpsykiatrin som kopplades in såg med oro på hans utveckling. För att göra en lång historia kort kan man säga att just den brist psykologerna noterade hos fyraåringen visade sig vara en defekt som skulle bestå. Det är som om Anders Behring Breivik saknade ett viktigt kretskort i sin psykiska utrustning. Där vi andra bär på en mental kopplingsmekanism som gör oss förmögna att adekvat tolka varandra – och även oss själva – i vårt dagliga sociala samspel, där ser det ut att finnas bara ett tomt hål hos Breivik.
Är då inte denna totala brist på inlevelseförmåga typisk för just terrorister? Möjligen. Men ändå vill jag hävda att något var särartat hos just Breivik.
Psykiatriprofessorn Ulrik Fredrik Malt uppträdde som expertvittne i tingsrätten i Oslo och Åsne Seierstad refererar hans bedömning. Malt gjorde gällande att Breivik var tillräknelig i lagens mening, men att han led av en svår personlighetsstörning. Så här sade han bland annat:
”En sak är att spränga en bomb. Det är något helt annat att gå i land på en ö och skjuta ungdomar och berätta om det som om man plockade körsbär.” Eller som jag tillåter mig att tolka professorn: den psykiska invaliditeten bakom dessa två olika typer av dåd är väsensskilda från varandra. Breivik är död som medmänniska.
Under de många och långa spekulationerna kring Breiviks tillräknelighet i både norska och svenska medier förkunnade de flesta journalister och alla rättrogna demokrater att Breivik självklart var tillräknelig och en tvättäkta högerextremistisk terrorist. Professor Malt påpekade att Breivik förvisso är högerextremist, men att han framför allt är en mycket ensam människa som lider och gör sig hård. Hos Breivik har personligheten och högerextremismen vävts ihop.
Blickar man in i Breiviks ödsliga värld, så som Åsne Seierstad blottar den för oss, blir allting mycket svårare. Då får vi syn på en högerextremist – men också en man vars psykopatologi, till sin livsfarliga dimension, i stor utsträckning var en produkt av extensivt nätmissbruk.
Det vore naivt att tro att han i sin ödslighet inte är en av många, en av oss.
