Jag hoppas att verkligheten ser ut som i ungdomsböckerna. Kanske inte på alla punkter, för genren dignar ju av allmänt lidande, missförstånd, självskador, depressioner och krossade hjärtan – men när det gäller vänskap, då lyser det ofta från boksidorna. Och alldeles särskilt när det gäller den varma vänskapen mellan flickor och pojkar. Det blir ett allt vanligare motiv, och inte på ett Harry och Sally-liknande sätt, när kontrahenterna plötsligt får upp ögonen för den romantiska potentialen i relationen; en kille och en tjej får nu helt enkelt betyda enormt mycket för varandra platoniskt.
Så är det för K och Alexandra, huvudpersoner i Susanna Martelins debutroman Så långt vi kan följas. De blir vänner i högstadiet, riktigt, riktigt nära vänner. De fortsätter att vara det genom åren och genom respektive kärleksförhållanden – är bror och syster tills detta upphör genom dödens inträde (vilket avslöjas redan på baksidan).
Den som lämnas kvar måste fortsätta sitt liv, men vem berättar man saker för när lyssnaren är borta? Och hur ska man som ung vuxen, nybliven sambo, hantera sitt kärleksförhållande när sorgen äter upp en inifrån?
Martelins berättande är dämpat men fängslande, svajar lite i gestaltningen ibland genom en del övertydliga karaktärer men historien känns äkta och nära berättad. Greppet med bruten kronologi, då livet på högstadiet varvas med nedslag i den bitande vassa sorgen i nutid, är effektivt; femtonåringarna och tjugotreåringarna läggs som skuggbilder ovanpå varandra och levandegör porträtten samtidigt som mognadsprocessen blir synlig.
Det kommer många fina böcker för unga vuxna idag, men så märkligt det är att förlagen inte hjälper till mer med språkliga missar. Läsningen av Så långt vi kan följas störs av för många konstruktioner som ”vinkar sakta på armarna” och ”strök han mitt ansikte”. Helt i onödan.
